Det är en bedrift av Fosse att få de täta textkvadraterna att sjunga med en sådan lätthet och luftighet. Trots att sången handlar om mörker. Mörker i det karga norska, arketypiska kustlandskapet, och mörker i människorna.

Men det finns hopp också. Ljus. Huvudpersonerna i de två berättelserna lyckas trots all jävlighet bevara sin mänskliga värdighet intakt. Som en av dem formulerar det för sig själv: ”allt blir mörkt och så flammar en låga till, så blir det mörkt igen, så flammar en låga till igen, men lite lägre nu, så blir det mörkt igen och så flammar en låga till ännu en gång”.

I första berättelsen, Det är Ales, sörjer en kvinna sin avlidna man Ales. För tjugo år sedan försvann han på havet. Nu återupplever hon den sista dagen. Hon ser sig själv i köket, hur hon pratar med honom, försöker övertala honom om att stanna hemma ikväll. Det är hård vind och vågorna är höga.

Samtidigt som hon i en slags mässande ritual – där samma enkla meningar går runt i det oändliga – frammanar det förflutna, exponeras ytterligare ett tidsplan. För länge sedan drunknade en annan Ales, en liten pojke, på samma plats som hennes man. Berättelsen växer nu till en komplex väv av olika verkligheter och medvetandenivåer. Det är dröm och vaka, liv och död, förflutet och nutid. Allting samlat i denna ensamma kvinna, en människospillra vars inre låga var gång den kvävs på nytt flammar upp.

Sömnlösa är en variation på berättelsen om Josef och Maria. Ett ungt par, Asle och Alida, lämnar sitt fattiga hem för att söka lyckan i stan (Bergen). Alida är gravid och Asle måste hitta ett jobb för att kunna försörja dem. Tyvärr verkar ingen vara beredd att erbjuda dem en sovplats. Omständigheterna skalar av alla möjligheter, och i slutändan finns bara en kvar: våldet, tvånget. Det handlar om den rena existensen.

Similar Posts:

• Engagerat utan stavningskontroll
• Platt och pretentiöst, men lite snyggt ändå.
• Automatisk sexualitet
• Stackars dig och stackars mig
• Klassiker som fortfarande fascinerar

Om detta – alltså om slumstäder, skyddsrum, ockuperade områden, flyktingläger, straffkolonier, atombyar, tunnelsystem i Vietnam, rymdbaser, Eldorado, fiktiva utopier och dystopier, grottstaden Vardzia i Georgien, den underjordiska staden Derinkuyu i Turkiet, boenden i New Yorks tunnelbanesystem, forskningsstationer, favelor, utanförskapsområden, arkipelager, boenden på begravningsplatser och soptippar, miljonprogrammen, gruvstaden Prirechnyy i Murmansk, Shangri-la – skriver Göran Dahlberg i Hemliga städer: Rädslans urbana former.

Metoden är att breda ut en lång följd av koncentrerade stycken, vissa som faktarutor, vissa essäistiska, politiska, statistiska, självbiografiska, filosofiska eller citerande. ”Stad” och ”hemlig” används elastiskt: olika ”städer”, alltså samhällsbildningar, mer eller mindre isolerade boendegrupper eller överhuvudtaget samlingar av människor som lever på en viss plats inom, i anslutning till eller utanför städer, kan bedömas utifrån graden av fördoldhet. Som utomstående beger man sig bara till en gated community om man har en inbjudan, till kåkstaden bara om man har ett ärende.

I sin bredd blir Hemliga städer… något svårsammanfattad, men ett av Dahlgrens avslutande stycken kan väljas som betecknande. Det är framför allt genom draget att undersöka hemlighållandet ur maktperspektiv som boken gör sig viktig:

Ingen vill vara hemlig på riktigt. De självpåtaget hemliga städerna vill egentligen inte vara hemliga, bara tillräckligt för att hålla objudna gäster och skatter på avstånd. Ingen vill egentligen att de hemlighållna städerna ska vara helt och hållet hemliga, bara tillräckligt för att det ekonomiska och politiska systemets rådande principer för resursfördelning inte på allvar ska ifrågasättas.

Hur mycket material som måste ha plöjts för att vaska fram innehållet vågas det inte gissas på. Från varje dokumentär, FN-rapport och bok inom endera ämnet han påträffat verkar Dahlgren ha vägt varje fragment på atomvåg innan han pusslat in det bland övriga lika understrykningsvärda bitar. Poängrikedomen blir så hög att man bläddrar tillbaka för att repetera det man nyss läste.

Dessutom finns förstås en tacksam attraktionskraft inneboende i hela hemlighetsbegreppet. Sällan är den dragningen egentligen klädsam, vare sig för den exotismlystne turisten i favelan eller för den som ivrar över att sitta och odla paranoian bakom stängslen i en gated community. Som Dahlgren har förstått har staden mycket, kanske mer än vad vi vill, att berätta om den som bor i den.

Similar Posts:

• Språkets ofrånkomliga rasslande
• En personlig skildring av småstadens själ.
• Kroppen och sexualiteten
• Böcker kan förändra (vår syn på) världen
• Er ist ein Berliner

Johansson har skrivit en mycket personlig, detaljerat resonerande och öppenhjärtig bok. Delvis består den av en dagbok och hon har också skrivit av många SMS, som hon skickat och fått, vilka finns med i boken. Böcker om sjukdom, lidande och död finns det många, men denna innehåller dessutom en självupplevd berättelse om att plötsligt få en gudstro. Detta ger berättelsen en ytterligare dimension och det känns därmed viktigt att läsa den och ta den till sig, just i vårt mycket sekulariserade land.

Carolina Johansson berättar att hon för en kort stund har upplevt något oerhört, som förvandlat henne: “Så detta nya nu. Gud finns. Fråga mig inte hur, men jag vet detta. Jag vet. Han har alltid funnits, kommer alltid att finnas, ingenting kan annars finnas.” Hon ställer sig mängder av frågor i och med detta:

Vad var det som skedde? Jag vet inte. Det lämnar mig inte. Gud satte bo i mig. Jag kan inte glömma. Det finns inga alternativ. Håller jag på att bli galen? Hur gör jag? Hur bevarar jag detta? Hur håller jag mig kvar i denna nya verklighet, när den overkliga verkligheten omkring mig allt som oftast förnekar min verklighetsuppfattning? Varför tycks mig detta så viktigt? Var kommer denna längtan ifrån? Var befinner jag mig? Vem är jag?

Hon funderar mycket och söker svar i böcker för att få sina upplevelser förklarade. I boken Varieties of Religious Experience skriven av den amerikanske religionspsykologen William James (1842-1910) (bror till författaren Henry James) hittar hon en beskrivning av vad som är typiskt för en religiös erfarenhet. William James intervjuade många människor som blivit omvända och kom fram till att religiösa genombrott eller sammanbrott beskrivs förvånansvärt samstämmigt:

Främst kännetecknas den religiösa erfarenheten, enligt dem som James intervjuat, av att den är obeskrivlig. Det går inte att beskriva det som skett. Ändå upplevs den som ett tillstånd av kunskap, och därtill som en kunskap som, till skillnad från den vetenskapliga sanningen, tycks orubblig. Det är samtidigt en flyktig upplevelse, som en sekund kanske, men den kan lämna och lämnar permanenta spår. Det är en erfarenhet som inte kan kontrolleras eller manas fram, den kommer och går som den vill. På sitt sätt stämmer den där listan in på mig och det lugnar mig. Den legitimerar mig. James ger mig en etikett, en förklaring. Detta har skett. Och det är av religiös, andlig natur. Av Gud.

Till slut söker sig Carolina Johansson till kyrkan för att få bli döpt. Så stark är upplevelsen hon haft och viljan att bli medlem av en församling. Hon dras till kyrkan som till en magnet.

Boken är, som sagt, mycket personlig, självutlämnande och också mycket gripande. Författaren har skrivandet som yrke, så hon tycker att det för henne är naturligt att skriva om allt detta som hänt henne. Det är ändå modigt att berätta om allt så i detalj. Boken har ett vardagligt språk, men beskriver många andliga upplevelser och rymmer många tankar om tro. Detta är en bok som borde läsas både av dem som tror på Gud och av dem som inte tycker sig ha någon anledning alls att tro. Den med omvändelseberättelsen sammanvävda skildringen av mammans sjukdom och bortgång är läsvärd för alla som har föräldrar, har haft föräldrar eller andra närstående. Ja, kort sagt, alla borde läsa denna bok.

Similar Posts:

• Om att komma ut efter kärnfamiljens ras
• Hur känns det att veta att man snart skall dö?
• Efterlängtad nyutgåva av slutsåld bok
• “Och jag närmar mig centrum för skrivandet”
• Judas!

Att ta avstånd från SD har helt enkelt blivit en del av den politiska debattens bakgrundsbrus, och jag kan inte säga att jag reflekterat över det nämnvärt. Inte förrän jag läser journalisterna Linnea Nilsson och Emil Schöns Fult folk. Samtal med sverigedemokratiska väljare.

Det är klart att det ligger något problematiskt i att freda demokratin genom att underkänna somliga medborgares röster. Inte minst när det görs enligt tydliga klassgränser. Jag menar, personligen tycker jag ju att de som inte röstar åtminstone ungefär som jag på något sätt har fel, antingen i sin samhällsanalys eller i sin människosyn. Den plötsliga politiska och mediala enigheten kring Sverigedemokraterna är ändå något annat.

Vad som också blir uppenbart av de olika intervjuer Nilsson och Schön gjort med människor som faktiskt röstat på SD är hur mycket partiet har vunnit på den här hållningen från majoritetssamhällets sida. Skickligt kan de framställa sig själva som underdogs, som de enda som modigt törs bryta mot det politiskt korrekta och säga sanningen – som några att identifiera sig med och beundra för människor som känner sig undanskuffade och är i behov av hjältar och syndabockar.

Nilsson och Schön är föredömliga intervjuare. De ifrågasätter, men behandlar hela tiden sina informanter med respekt och får fram hela små livsberättelser. Det är intressant att läsa, inte bara ur ett snävt politiskt perspektiv, utan rent mänskligt. Det faktum att de intervjuade inte direkt kan representera SD:s väljare som helhet, utan helt enkelt är personer som gått att nosa fram och som ställt upp (anonymt), kompletteras lättillgängligt både med statistik och med mer analytiskt inriktade intervjuer med forskare och politiker. Bland annars jämförs Sverigedemokraternas relativa framgångar med partiets populistiska motsvarigheter i Norge och Danmark, och en lokal socialdemokrat ges också tillfälle att reflektera över partiets misslyckande att nå fram till väljargruppen.

Det är den danska statsvetaren och vänsterpolitikern Marie Fugl som påpekar att vi egentligen röstar betydligt mer känslomässigt än vi ofta föreställer oss. Gemenskap och identifikation spelar stor roll för vem vi väljer att lägga vår röst på. I Danmark har stora delar av underklassen – och 15% av hela väljarkåren – kunnat identifiera sig med före detta undersköterskan Pia Kjærsgaard och Dansk Folkeparti.

I Folketinget, där Fugl suttit med, har annars i princip alla samma medelklassbakgrund, samma utbildning och språk, menar hon. Oavsett partitillhörighet var det lätt att enas mot Dansk Folkeparti. Men sedan Fugl funderat över klassmönstren i detta har hon och vänstern i Köpenhamn börjat samarbete med Dansk Folkeparti i vissa frågor. ”Den häftiga reaktionen mot Dansk Folkeparti bland välutbildade danskar handlar inte bara om partiets negativa inställning till invandring”, menar Fugl, ”Det kan också ses som ett ramaskri mot att underklassen tar sig ton”.

Statistiskt sett tenderar också Sverigedemokraternas väljare att vara främst unga män med tydlig arbetaridentitet, men de är ovanligt sällan fackligt organiserade. De har låg utbildning och låg inkomst, bor oftare i hyresrätt, mer sällan i storstäderna och påtagligt ofta i södra Sverige. De tycks strömma till SD från alla partier, men har framför allt extremt lågt förtroende för politiker i allmänhet.

Sammantaget med intervjuerna framträder en bild av en väljarkår som för all del är kritiska till invandringspolitiken, men framför allt ängsliga och förbannade över vad som händer i samhället i stort och över diskrepansen mellan de egna erfarenheterna och den officiella politiska retoriken. Så länge de etablerade partierna är i stort sett överens om att vi har det bra och att klassamhället mer eller mindre är avskaffat så lämnar man också spelrum för populistiska ”sanningssägare” med enkla förklaringar och snabba lösningar.

Så kanske är inte nedtystande rätt väg att gå? Kanske är det dags att ta den här oron och ilskan på allvar och erbjuda andra förklaringsmodeller och lösningar?

Similar Posts:

• Sverige, nästa
• En tidsspegel värd att spara
• Wallraff – still going strong
• Rak och ärlig skildring om ovanliga människor
• En feministisk pionjär

Jag kan tycka att det är ett ämne som diskuterats till leda, men att det fortfarande lockar, sådär förbjudet som det trots allt är. När Maria skriver i sin krönika Ett människovärdig sätt att läsa på att hon inte alls vill veta om något är sant för att hon känner sig dålig när hon gottar sig i andra människors olycka, skulle jag inte kunna bry mig mindre. Ändå går jag till Högkvarteret och lyssnar, för att det är spännande att höra Maja Lundgren och Maria Zennström berätta själva, från sina perspektiv.

Bekännelselitteraturen har ofta låg status och uppfattas många gånger som sämre litteratur, speciellt när kvinnor skriver i dagboksform eller ur ett jag-perspektiv. Maja Lundgren menar att en av anledningarna till det är att kvinnor ofta upplevs oförmögna att analysera och att överhuvudtaget skriva fiktion, därför antas de ofta endast återge det som sker.

Maja Lundgren pratar om att driva med sig själv, att ha distans till det som är det egna och genren, att låta det vara något mellan läsaren och boken. Maria Zennström beskriver de självbiografiska dragen i hennes romaner som ett parasiterande på andras upplevelser och sina egna.

För mig är det samma sak om författaren skriver om något självupplevt eller om något som är fiktion. Det gör ingen skillnad för mig för att jag tror att en författare på något sätt alltid upplever det han eller hon skriver om i och med att det skrivs ner. Däremot kan jag hålla med Maria Zennström när hon säger att formen har stor betydelse för hur privat och självutlämnande en text blir, är formen strikt har den mer dignitet. Men en bekännande text uppfattas alltid som mer spontan hur välarbetad den än är.

Slutsatsen Maria Zennström drar är ändå att man skriver som man kan, och jag tror att det är precis så, oavsett om det är sanning eller fiktion, privat, uthängande, allmängiltigt, självbiografiskt eller något annat så är det texten som väljer. Och då är man precis som Maria Zennström ändå rädd för att lämna ifrån sig den där boken. För att den kanske inte blev en roman utan något annat, en dagbok, en självbiografi, något privat eller platt eller inte alls. För mig spelar det ingen roll, jag tror att en text måste få vara en text och att alla texter sitter inne med samma sanning.

Similar Posts:

• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• ”hela den arsenal av lögner som av världen kallas kvinnlighet”
• Fantasifull verklighetsskildring
• Vad bekänner vi och varför?
• Feministiskt initiativ

Farahad Zama säger att hans viktigaste influenser är Alexander McCall Smith och Jane Austen, och att hans bok är som ett ”äktenskap” mellan dessa. Och eftersom jag slukade de första fem böckerna om Mma Ramotswe med enorm hastighet (sen infann sig ett slags mättnad) och eftersom jag ständigt återkommer till Stolthet och fördom (en av de få böcker jag läst flera gånger) så tänkte jag att det här skulle bli en ny favoritbok. Men efter några kapitel kände jag mig rejält besviken. Äktenskapsbyråns affärer är helt mysterielösa, och historien påminner visserligen om Damernas detektivbyrå, men saknar den där lilla extra knorren som gjorde att jag gillade de böckerna. Och Austen, ja, Austen är ju Austen och en kopia är aldrig lika bra som originalet. Även om en del karaktärer hade passat i Janes värld så är stämningen inte riktigt den rätta. I början är det riktigt torrt och eländigt, men mot slutet blir det bättre, mer romantiskt och dramatiskt. Men en bit av tråkigheten sitter igenom hela romanen.

Vad som kanske är allvarligare är temat arrangerade äktenskap. Jag vet inte om jag tycker att det ska vara mysigt. Är jag fruktansvärt negativt inställd till andra kulturer om jag tycker att man ska gifta sig av kärlek? Visserligen kan man diskutera i all oändlighet om den ensamstående mamman med fem äktenskap bakom sig är lyckligare än hemmafrun som gift sig med en man som familjen ansett vara lämplig. Men jag tycker ändå det känns fel.

Även en hel hög andra indiska fenomen som får mina varningsklockor att börja ringa beskrivs relativt okritiskt. Kort sagt romantiseras det indiska samhället rejält. Och det gör att jag nästan kallsvettas lite under allt rosa fluff som författaren öser över mig med sina söta historier.

Å andra sidan kan jag ibland verkligen gilla stämningen och beskrivningen av hur saker och ting får ta tid. Av hur man hinner bry sig om vänner och hur samtal med brevbäraren får vara en självklar del av vardagen. Men som sagt, jag tror nog att även den delen av det mysiga är ganska grovt romantiserad, säkert är väldigt många fattiga indier rejält stressade av att aldrig kunna slappna av och alltid behöva oroa sig för om maten ska räcka, vad de däremot saknar är lyxen att kunna må dåligt av det.

Det här är en lagom trevlig bok. Fylld av spännande maträtter, lättsamma religionsdiskussioner, indisk visdom och småmysig, inte alltför passionerad kärlek. Så länge man kan koppla bort det kritiska tänkandet och bara fokusera på historien så är den ungefär som chaiteet i Åmål, lite för sött, lite för slätstruket och inte lika perfekt som det jag en gång för länge sen drack på Starbucks i Barcelona.

Similar Posts:

• Välkommen till klubben!
• Havsbad och antihjältar
• Trevligt sällskap, men inte så mycket mer
• Stolthet och fördom – the reunion
• Läsa om

Själva grundförutsättningarna i romanen är på intet sätt unika, utan det är mest bara ännu en historia om ett triangeldrama och förbjuden passion. Skillnaden är att Bohman drar berättelsen ännu ett varv och skapar något nytt ur en tillsynes urvattnad och ofta berättad historia. Hon stannar inte vid det klassiska triangeldramat, utan låter omärkligt berättelsen glida över i en slags thrillerartad variant.

Karaktärerna i Bohmans bok har inget egenvärde i sig, utan de är alltigenom platta stereotyper, funktioner för att fylla den uppgift de har i texten. Stella och Marina är redan från början dömda att gå under. Gabriel är den upphöjda mannen styr över systrarna likt en allsmäktig gud. Nyckfull och krävande.

Men om karaktärerna är platta och livlösa är Bohmans miljöskildringar desto mer levande. Jag gillar hennes sätt att gestalta på, hur hon bygger upp ett nät av subtila antydningar och detaljerade beskrivningar. Historien i Den drunknade är i sig inte dynamisk utan det är den förtätade stämningen och ödesmättnaden som får mig som läsare att sitta som på nålar. Hennes sätt att skildra vad som händer med små, nästan omärkliga, gester gör att jag till en början inte uppfattar det dolda hot som finns i texten. Visserligen är den tryckande, dallrande och nära nog sjukliga värmen som redan från början råder i boken nog så illavarslande, men det är först efter ett bra tag som det går upp för mig vari hotet ligger.

Min väg till insikt löper parallellt med huvudkaraktären, Marinas. Visserligen har jag hela tiden mina aningar om hur saker ligger till, men Bohman har kontroll över läsakten och låter mig aldrig springa för långt fram i tanken. Allt sker på hennes premisser och direktiv. Denna kontroll samt närheten till Marina gör att det absurda som sker framstår som logiskt, att allt är ödesbestämt och följer en slags förutbestämd orsak-verkan-väg. Som att man måste förlita sig på att det som händer är det rätta eftersom det på något sätt är sagt att det måste ske.

Det drunknade är ingen otäck bok, även om det krypande obehaget hela tiden finns där. Eftersom känslan av att allt är förutbestämt hela tiden genomsyrar läsningen finns det inget utrymme för obehag, mer för acceptans, en slags deterministisk inställning om att det som måste ske sker. Att allt är som det måste vara.

Similar Posts:

• Ett människovärdigt sätt att läsa på
• Om att komma ut efter kärnfamiljens ras
• Arv och miljö
• Politisk thriller med inslag av Stureplan och fotbollshulliganism
• Skickligt skildrad Alzheimers sjukdom

Därefter är det lyssnarnas, alltså vår tur, att rösta fram finalisten. Röstningen pågår till den 12 september och alla som röstar har chans att vinna en biljett till bokmässan i Göteborg i slutet av månaden. Så har du fortfarande inte köpt biljett dit finns det chans nu! Vilken novell tycker du är bäst?

Similar Posts:

• Vansklig läsning
• Kalla det mångkultur
• Snart bokmässa!
• Nomineringar till SR:s romanpris 2005
• Årets bästsäljare i pocket belönade

I became the handsome and dazed narrator, incapable of love or kindness. That’s how I became the damaged party boy who wandered through the wreckage, blood streaming from his nose, asking questions that never required answers. That’s how I became the boy who never understood how anything worked. That’s how I became the boy who wouldn’t save a friend. That’s how I became the boy who couldn’t love the girl.

– men boken höll sig åtminstone till vad som faktiskt hände honom, medan filmen blev till en parodi, en pastellfärgad antidrogpredikan där varken Clay eller någon annan kunde känna igen sig. Men åren gick, och nu är det Clay själv som gör filmerna. Eller ja, manusen till dem. Ibland får han till och med vara med och sköta rollbesättningen. Så när han nu, precis som i den första romanen, återvänder hem till Hollywood från östkusten och en ganska usel skådespelerska erbjuder honom sin kropp för en roll i “hans” film – varför inte? Och alla hans gamla “vänner” är ju fortfarande här, och så är cirkusen igång igen, och bisarrt nog börjar handlingen se smått bekant ut …

Precis som i Ellis förra roman (och till viss del i alla hans romaner) är det alltså en del meta här: Imperial Bedrooms-Clay är inte Less Than Zero-Clay, menar han själv i alla fall, och det är ju han som är berättaren så då måste det väl vara så. Alltså finns här inte samma handlösa, fumlande frifall som i föregångaren, utan tvärtom är det kanske Ellis mest strukturerade roman någonsin; här finns ett solklart noirdeckarfall, med en femme fatale och en mäktig man som kan göra vad han vill och barndomsvänner som behöver hjälp. Och en hjälteroll för Clay att spela, om han bara kan vara nykter länge nog, och om spökena slutar störa honom, och om han tillåts …

Att skriva en uppföljare till en generationsroman så här långt efteråt är inte lätt – fråga Klas Östergren. Man måste på något vis göra den till något utöver bara en enda lång epilog, en roman som säger något nytt utan att förstöra originalet. Och i sina bästa stunder är Imperial Bedrooms också riktigt bra, en elak slapstick om ett Hollywood där allt förtvivlat klamrar sig fast runt ett enda recyclande, med plastikoperationer för att dölja att det fortfarande är samma tomma människor som styr som var unga 1985 och nu lyfter fram Paris Hilton som ett ideal. Där allt och alla som hotar störa idyllen kan skrivas ut utan spår eller mördas för att föra handlingen framåt. Där man inte kan göra en trovärdig 80-talsfilm eftersom alla unga skådespelerskor är 10 kilo lättare och två behåstorlekar större än de skulle varit då.

I don’t recognize Rip at first. His face is unnaturally smooth, redone in such a way that the eyes are shocked open with perpetual surprise; it’s a face mimicking a face, and it looks agonized.

Och mitt i alltihop står Clay, berättaren, manusförfattaren, mannen som lägger orden i mun på både sig själv och på de allra största skådisarna, och den som styr i Hollywood styr världen … men hela tiden måste han också anpassa sig till förlagor, till skådisars nycker, till producenters allsmäktighet. En liten kugge i en drömmaskin som alltid gör samma story och som inte kan annat än att mala.

Men ändå. Trots intressanta detaljer håller helheten inte riktigt. 1980-talet fick folk att leta efter djup i Huey Lewis-låtar, skrev jag i recensionen av Less Than Zero. Eller, om man vill vara lite elak, i Bret Easton Ellis-romaner. Hans fans och kritiker har alltid kunnat enas om att karln skriver om det moderna samhällets ytlighet, materialism och innehållslöshet, de är bara inte helt överens om huruvida hans böcker är en träffsäker satir av det eller ett av de värsta exemplen på det. Jag misstänker att han är rätt nöjd med den tvetydigheten, och han har mjölkat den rätt rejält - ofta framgångsrikt. Men här mal han lite för ofta på tomgång, påpekar solklarheter som vi såg redan i Sunset Boulevard, knackar på öppna dörrar, och stoppar nästan pliktskyldigt in våldsscener. Lite för ofta känns Imperial Bedrooms som de flesta av Hollywoods uppföljare, en historia som vi kommer ihåg varför vi gillade, men som mest bara kan understryka det som förlagan redan gjorde bättre.

Similar Posts:

• Ett fall och ingen lösning
• Gott nytt år gastronomer!
• Åter till staden
• Ett vet jag som aldrig dör…
• Som ”Forrest Gump” - fast utan att vara töntig

Vilket inte är så konstigt, det händer ju faktiskt inte så väldigt mycket alls, åtminstone inte på ytan. Less Than Zero är inte i närheten av den våldsporrexplosion som dess skandalösa storebror blev, men det är ändå en roman som kan läsas för chockvärdet. Clay är 18, född och uppvuxen i Kalifornien med rika föräldrar, och kommer precis hem från första terminen på universitetet för att fira jul i L.A. I fyra veckor gör han inte mycket annat än att gå på en ändlös radda med fester, snorta koks, sola, knulla med allt som rör sig, undvika varje samtal som hotar att dra mot något meningsfullt men hela tiden flyter ut i ett enda långt vem-ligger-med-vem-dealar-till-vem-är-död. Som alltid hos Ellis är det mycket yta, men den sortens glitziga, glamorösa yta som så uppenbart är en satir att både läsaren och huvudpersonen knappt ens vågar fundera på vad som saknas under den.

“But you don’t need anything. You have everything,” I tell him.
Rip looks at me. “No. I don’t.”
“What?”
“No. I don’t.”
There’s a pause and then I ask, “Oh, shit, Rip, what don’t you have?”
“I don’t have anything to lose.

… OK, där har vi både temat och romanens stora fel. Ellis var 19 när han skrev Less Than Zero och allt annat än subtil. Och visst har vi hört allt det där om tomheten under 1980-talets succéjakt och materialism (Ellis böcker är amoraliska; Ellis själv är ganska rejält konservativ på många punkter), men det som ändå gör romanen till en jävla läsupplevelse är själva berättandet: ett fritt fall genom en generation som inte har något att hålla sig fast vid. Clay talar i korta, frenetiska kapitel, som en detektiv som fått ett fall att lösa och gör allt för att hålla sig borta från det, gör allt för att undvika att ta ställning. Lustigt nog kommer jag att tänka på Thomas Pynchons griftetal till 60-talet, Inherent Vice, som utspelar sig 15 år tidigare och skrevs 25 år senare. Clay är född 1967, the summer of love, målet för Amerikas tåg västerut, där allting fastnade på stillahavskusten och rökte på och sålde sin själ. Nu är det bara horror vacuii kvar – och jag menar horror: här finns varulvar, spöken, vampyrer mellan raderna. De finns inte på riktigt, förstås. Men detta är ju Hollywood; ingenting finns ju på riktigt här.

And before I left, I read an article in Los Angeles Magazine about a street called Sierra Bonita in Hollywood. A street I’d driven along many times. The article said that there were people who drove on the streets and saw ghosts; apparitions of the Wild West. I read that Indians dressed in nothing but loincloths and on horseback were spotted, and that one man had a tomahawk, which disappeared seconds later, thrown through his open window. One elderly couple said that an Indian appeared in their living room on Santa Bonita, moaning incantations. A man had crashed into a palm tree because he had seen a covered wagon in his path and it forced him to swerve.

Så ska det låta, ja; unge herr Ellis kunde skriva. Allt Clay och hans så kallade vänner lärt sig är yta, de har inget språk för något annat, de kan inte förklara varifrån desperationen och den namnlösa gråten kommer. Den bara finns där. Hur vaknar man från en mardröm om den är allt du drömt om? Då börjar du, förr eller senare, leta efter djup i Huey Lewis-låtar. Men under det finns ändå en sån jävla närvarokänsla, som varken moraliserar eller förenklar. Ellis är en cyniker, en våldsam svart humorist, men på gott och ont har han ingen ironisk distans. Less Than Zero betyder, just då, allting.

Similar Posts:

• Mr DeMille, I’m not ready for my close-up
• Mörkret under gatulamporna
• Att vara eller inte …
• Filmen är bättre
• Handbok i hur man inte ska översätta böcker