I romanen är det 1950-tal, och fem tonårstjejer växer upp i de ruffigare delarna av Hammond i staten New York. Det är en del av staden där fattigdom, arbetslöshet och missbruk råder, och där unga flickor ofta är på gränsen till rättslösa. Överallt får de finna sig i att behandlas med förakt, ignoreras, bli tafsade på, våldtagna och utnyttjade. Karriärvägen som står till buds tycks mest vara att bli på smällen med någon som åtminstone kan försörja en hjälpligt.

Tjejerna själva är knappast heller några duvungar. Hur skulle man kunna bli det i en sådan miljö? Men där finns en tjej, hon som kallas Legs, som inte bara är kaxigare än andra, utan också har förmågan till någon sorts maktanalys som kan sammansvetsa de andra till ett gäng, till solidaritet. Till hämnd.

”När den jäveln hackar på Rita”, sa Legs, ”kan ni lika gärna tänka att han hackar på er, för det skulle det fanskapet göra om han kunde.” Och genast insåg jag det logiska i det, så uppenbart och så slutgiltigt att det tog andan ur mig.
Legs tittade på oss tre – Rita var inte med, hon hade blivit förödmjukad på mattelektionen den dagen, hon satt kvar som ”disciplinåtgärd” – med ögon som hade något virvlande snabbt över sig trots att de var iskalla och lugna.
Goldie skruvade på sig och invände gnälligt ”Det är hon som är en skit som låter honom hållas”.
”Det är du som är en skit som inte gör nåt åt det.”

Tjejerna bildar ett gäng, de blandar blod och svär en ed och börjar utkräva hämnd. Först nästan lekfullt och på specifika personer som gjort dem illa. Sedan eskalerar det såklart.

Oates roman, nu bioaktuell för andra gången, berättas retrospektivt av en av tjejerna, Maddy, en gång i tiden Foxfires (eller ”FOXFIRE”, för så skrivs det hela tiden) utsedda krönikör. Som väletablerad, medelålders vuxen ser hon tillbaka på tiden i gänget, vilket gör romanen lika mycket till en berättelse om historieskrivning, om hur vi uppfattar och lever med vår egen historia.

På så sätt berättar Maddy växlande i jag-form och tredje person, vilket är intressant, men samtidigt, och i kombination med det suggestiva, ibland lite svårforcerade språket, också en smula rörigt, som att texten hela tiden gör motstånd också mot läsaren. Möjligen fungerar det bättre på originalspråk?

Jag har inte sett någon av filmatiseringarna än, men den senaste ska vara betydligt mer trogen romanen än den första från 1996. Det borde kunna bli bra. Det finns något hjärtskärande desperat, lockade vasst och skrämmande kompromisslöst i berättelsen om Legs och hennes gäng. Något som hela tiden hotar att explodera. En låga hos dem som inte har mycket att förlora och som har svårt att se varför de skulle vara solidariska med ett samhälle som knappast är solidariska med dem.

Similar Posts:

• Han ska få se hur det känns
• Missgärning och hämnd
• Hell has no fury like a woman scorned
• Kvinnor Kan (eliminera yrkesmördare och laga LCHF)
• Någon annans tur att vara rädd?

Över varsin grogg i kolonistugan börjar de tre hjälpa varandra att syna sina livssituationer och sakta växer planer fram. Planer för att ta kontrollen över det egna livet och för att få ett slut på svinpälsigheterna.

Förlaget beskriver Pia F Davidsons debut som en ”spänningsroman med inslag av relationer, skröna och må bra”. Författaren själv skriver sympatiskt att hon vill att läsa hennes roman ska vara ”som att stoppa ner fötterna i ett par duntofflor en kall dag”. Jag är inte säker på att jag vill ha fullt så mycket mänskliga köttslamsor i mina duntofflor, men i övrigt är det inte helt dumma beskrivningar. Så tuktas en svinpäls är som en ganska otippad blandning av Anja Snellmans obehagliga hämndroman Rädslans geografi och 80-talskomedin 9 to 5 (ni vet den där Dolly Parton, Lily Tomlin och Jane Fonda spelar tre hunsade kontorister som kidnappar sin sexistiske chef och tar makten över kontoret). Otippat. Lite skumt. Faktiskt ganska charmigt.

Som de handfasta, rejäla kvinnor de är (till yrket vårdbiträde, köttmästare respektive inköpare) tar sig huvudpersonerna an uppgiften – att få svinpälsarna att sluta vara så svinpälsiga – med beslutsamhet, solidaritet och uppkavlade ärmar. Davidsons styrka ligger i sättet att konkret och vardagligt beskriva även i de mest extrema situationer hon försätter sina karaktärer i.

En och annan mer actionorienterad sekvens slår över lite åt slapstickhållet, och intrigen överraskar kanske inte direkt, men de drygt femhundra sidorna (elva berättade dagar) visslar ändå förbi som ingenting. Perspektiven växlar, inte bara mellan de tre kvinnorna, utan också bland annat till deras förövare/offer. På ett sätt kan jag tycka att Davidson inte fullt utnyttjar att hon har tre huvudpersoner. För att verkligen ge tre olika vinklar – jo, Erika, Veera och Miriam är klart olika kvinnor, men de är hela tiden väldigt överens. En bifigur tappas dessutom bort på ett lite störande sätt, medan andra ”femminutersentréer” och hjälpargestalter definitivt fungerar.

Om jag tänker på den här romanen som en i en genre av kvinnliga hämndromaner så skulle huvudpersonerna snabbt rätta mig. Det handlar inte om hämnd, det handlar om rättvisa. Om vänskap och solidaritet och om att vägra låta andra definiera en som mindre än man är.

Jo, jag är medveten om att jag använt ordet solidaritet två gånger nu, men det här är någon sorts konsumvariant av de där hämndromanerna. Och det menar jag till stor del som en komplimang. Det handlar om makt, om det högst konkreta i att försöka få bort blodfläckar från hallmattan, om att vidga sina horisonter och om att ändå alltid ha tid att laga en mumsig LCHF-omelett mellan varven. Man kan ju trots allt inte eliminera svinpälsar på fastande mage.

Similar Posts:

• Någon annans tur att vara rädd?
• Jägaren och bytet
• Utanförskapets brännande låga
• Hell has no fury like a woman scorned
• Han ska få se hur det känns

Mary Fisher bor i ett högt fyrtorn, alldeles vid havet. Hon skriver en hel massa om kärlekens väsen. Hon ljuger.

Med de meningarna har Fay Weldon egentligen summerat upp sin i särklass mest kända roman, En hondjävuls liv och lustar, redan på första sidan. Det handlar om kärlek och lögner och makt. Om sagor, och om hur jävla hopplösa de är att leva upp till.

För det är ju inte Mary Fisher som är huvudperson i romanen – och det vete tusan om det egentligen är berättaren, Ruth, heller. Jo, det är det förstås. Men vem är egentligen Ruth?

Ruth är, som Helen Zahavis Bella, ”ingen särskild”. Hon är inte mycket mer än det förtvivlade försöket att leva upp till sagan. Först om den skötsamma hemmafrun och sedan, när det gått i kras, om hämnden på Mary Fisher. Ruth är besattheten av Mary Fisher; hämnden är allt förtärande.

Om denna resa från förnöjsamhet till furie handlar En hondjävuls liv och lustar. Ruth beskrivs i romanens början som klumpig och ful och helt enkelt tacksam för att få sköta sitt hem, sin man Bobbo, deras två ganska osympatiska barn och de ännu mer osympatiska husdjuren. Så kliver författaren Mary Fisher, revisormaken Bobbos glamourösa nya klient, in i familjens liv. Bobbo meddelar Ruth att han är förälskad i Mary Fisher, att han faktiskt har en affär med Mary Fisher och till slut – när Ruth inte lyckas ta sig samman, sköta släktmiddagarna på ett snyggt sätt och unna maken denna välförtjänta lycka – att han lämnar henne för Mary Fisher.

Det blir början på en förvandling för Ruth, på en resa för att på en gång krossa Mary Fisher och att bli Mary Fisher. Förvandlingen är utsträckt, tålmodig och fullständigt grotesk. Visst skrattar jag en hel del – torra, torra små skratt över Weldons brutala klarsynthet och befängda fantasi – men jag får lika delar ont i magen. Ruth är långt ifrån någon feministisk förebild; det här är ingen Girl power-berättelse med lyckligt slut. Det är en obehaglig, roande och djupt oroande historia som man får vrida och vända på långt efter att man slagit igen boken.

Som någon ”renlärig feministbibel” står sig romanen knappast, skriver Unni Drougge i förordet till den här snygga nyutgåvan. Det är heller inte poängen (och det är faktiskt svårt att tänka sig att den någonsin betraktats så). Det är en hämndfantasi, och som sådan uppenbarligen oändligt lockande, en kultförklarad succéroman, men också en uppgörelse med just den romantiska kärleken som idé, som det Drougge beskriver som kvinnornas ”opium för folket” – det dravel Mary Fisher och andra författare som hon prånglar ut från sina fyrtorn.

Similar Posts:

• “O, öde, öde, om du gör dig till Elins hämnare, då är min strävan överflödig” – om en bortglömd bok ur en odödlig genre
• Någon annans tur att vara rädd?
• Brutalt 90-talskorståg mot manssamhället
• Han ska få se hur det känns
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”

Komplicerat.

Tonårstjejerna Lillia, Kat och Mary är visserligen lika gamla och har vuxit upp i samma lilla samhälle, men ingen skulle nog påstå att de haft särskilt mycket gemensamt. Lillia är den populära tjejen, bästis med skolans självskrivna “homecoming queen”. Kat är den lite struliga outsidern med dåligt rykte. Mary har precis återvänt till Jar Island efter fyra år på fastlandet, dit hennes familj flyttat sedan hon mobbats till ett mer eller mindre nervsammanbrott.

Nu är Mary tillbaka, och vill visa killen som startade alltsammans hur bra hon mår och hur smal hon blivit. Det är fullkomligt hjärtskärande och påminner mest av allt om tjejerna på trashiga amerikanska talkshows som efter ett decennium av plastikoperationer vill visa upp sig för high school-mobbare som för länge sedan glömt att de existerar. Självklart slutar det med tårar inne på tjejtoan. Det är så hon träffar Kat och Lillia och börjar ana att de tre har mer gemensamt än man vid första anblicken skulle ana.

Alla har de någon som gjort dem illa. Alla har de ett behov av hämnd. Så en kväll får Lillia det där sms:et:

This is Karma. I’m a bitch. Can you think of anyone who deserves a bitch slap?

I Burn for burn växlar perspektivet hela tiden mellan de tre huvudpersonerna och dessutom mellan nutid och dåtid, så att läsaren bit för bit får veta vad det egentligen är som hänt dem. Tjejerna sätter sina planer i verket, steg för steg, utan att någon utomstående kan ana vilka band som växer dem emellan. Men är alla verkligen ute efter att hämnas på rätt person? Och hur lever man med konsekvenserna när de utvalda äntligen fått vad de förtjänar?

Att handlingen utspelar sig på en ö är nästintill symboliskt. Den lätt klaustrofobiska känslan finns möjligen i de flesta tonårssammanhang. Världen är ganska trång, och hierarkierna knivskarpa. Att följa hur var och en av tjejerna rör sig i sin sociala verklighet, samtidigt som deras kluriga hämndintriger för dem allt närmare varandra, är en riktig bladvändare och väldigt väl gestaltat.

Det gör mig vansinnig att jag återigen lyckats ge mig in på första delen i en serie vars fortsättning inte kommit ut än – och det utan att inse det förrän på de sista sidorna. Andra delen i vad som naturligtvis ska bli en trilogi, Fire with fire, kommer inte förrän i höst.

Jag är riktigt spänd på var karaktärerna ska landa efter det ganska abrupta slutet. Dessutom finns det ett övernaturligt inslag, som för tankarna till Stephen Kings Carrie eller varför inte Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Cirkeln, och som än så länge känns lite malplacerat här. Det verklighetsnära hade helt klart kunnat bära den här romanen på egen hand, så jag undrar just vart författarparet tänker ta detta ”verklighetsnära with a twist”?

Similar Posts:

• Det är komplicerat
• Hell has no fury like a woman scorned
• Häxorna vs demonerna
• ”Just say YES!”
• It ain’t over ’til it’s over

Och att jag gör den här utvikningen redan här är kanske inte ett gott tecken för den här recensionen, men faktum är att jag har svårt att hitta speciellt mycket att säga om boken som sådan, förutom att om ni gillade Båten finns en god chans att ni gillar detta också. Vad vi pratar om när vi pratar om Anne Frank är en novellsamling som utgår från frågan vad det innebär att vara jude - historiskt sett en sådan outsiderroll, som bara börjat bli allmänt accepterad under det senaste halvseklet - i olika delar av dagens samhälle, både i USA och i Israel, med avstamp i just de mer uppenbara beröringspunkterna: utrotningen, ockupationen, krigen, bosättningarna, nationen, religionen, böckerna, minnena. Allt i lite lagoma bitar, där varenda novell har ett eget tema, ett eget dilemma. Och som är lite lagom genomtänkt och lite lagom kritiskt och lite lagom humoristiskt, med anspelningar på klichéer och hemskheter vi redan är bekanta med och … En kul lek: Ta och läs andra svenska recensioner av den här boken och räkna antalet jämförelser med Woody Allen, som vore han början och slutet på judisk humor. Om det är den leken vi ska leka så finns det ju en oerhört rik modern judisk litterär tradition där många grävt både djupare och roligare än Englander; från Kafka och Blecher till nykomlingar som Joshua Cohen eller Shalom Auslander (vars härligt respektlösa novellsamling Beware of God rekommenderas som komplement till den här). Vinkeln är inte direkt obskyr. Innebär det att nya författare inte längre gör sig besvär, att allt är sagt? Självfallet inte, speciellt i en fråga som är så levande. Men om man går på väl upptrampade stigar bör man kanske vara mer medveten om att man gör det än Englanders noveller ofta verkar vara.

Lite för många av novellerna känns nämligen mer som skrivövningar på ett givet ämne, än som berättelser – en sorts moderna fabler med en tydlig metafor i förgrunden och en redan underförstådd essäframställd frågeställning för läsaren i slutet. Jag älskar litteratur som vågar ställa frågor, men det måste liksom finnas något annat där än en problemformulering, och ofta känns det som om Englander är för upptagen med att försöka göra en poäng. En bosättare på arabisk mark hävdar att om Torahn ger henne rätt att bo där gäller alla andra lagar i den också, inklusive slavhandel; en man med sexuella hämningar ser sin rabbi framför sig när han går på stripshow; en föreståndare på en pensionärsort får veta att en av hans gäster kanske är gammal Auschwitzvakt; judiska barn i USA mobbas av sina större klasskamrater och försöker slå tillbaka … Alla är potentiellt intressanta historier, men byggs av karaktärer i en värld som saknar djup, där språket faller platt, humorn blir krystad, och sensmoralen lite för ofta blir till: ”Jaha, visste vi inte redan det?”

Englander ska ändå ha beröm för att han vill visa på komplexiteter, och när de väl fungerar finner han något. Allra bäst i titelnovellen, en riktigt bra pastisch på Raymond Carver; två par, ena paret sekulära Floridabor och det andra ortodoxa israeler, som återses efter 20 år och diskuterar igenom sina olika liv, hjälpta av att amerikanernas son har ett riktigt bra lager marijuana. Efter frågor om sina inställningar till judendomen (”Hur kan ni ha tio barn?”, ”Vad var vitsen med att överleva förintelsen om vi sedan ska låta vår kultur försvinna frivilligt?”) kommer de in på en gammal barndomslek: Anne Frank-leken – tänk tanken att du var kristen och Gestapo kom och samlade ihop judar; skulle du gömma mig? Plötsligt måste man se inte bara till sin egen identitet utan till andras uppfattning om den också, och sin egen uppfattning om andras uppfattning om … Novellen slutar på ett smått chockat ”Men vänta nu här …”, precis i ögonblicket där mattan rycks undan under fötterna, och jag önskar bara att fler av berättelserna hade vågat göra det.

Man ska naturligtvis inte kräva att varenda bok för litteraturen framåt, och som sagt, om ni gillade Båten och inte kräver att varenda Woody Allen-film ska vara Annie Hall så … Men hur jag än vänder mig är Vad vi pratar om… helt enkelt varken underhållande nog eller genomtänkt nog att vara boken den vill vara.

Similar Posts:

• Representant för mänskligheten
• Anna L läser Nam Le och blir förälskad…
• Lina Forss läser “Frihet” av Jonathan Franzen. Del 1
• I Mittemellans Rike
• Ett utmärkt exempel, tyvärr

Ett exempel är Max Frischs roman Stiller. Stiller återvänder efter en längre bortavaro och vägrar gå med på att han är Stiller.

Ett annat exempel är Atmospheric disturbances av Rivka Galchen. Romanen inleds med det väldigt coola konstaterandet:

Last December a woman entered my apartment who looked exactly like my wife.

Och sen kämpar huvudpersonen med sig själv och den här människan som låtsas vara hans fru.

Det håller halva romanen innan det börjar sacka och gå på tomgång, och det är en väldigt bra halva.

Mitt år som mördare börjar med att en vanlig tysk student i efterkrigstidens Berlin bestämmer sig:

Det var en nikolauskväll, i skymningen, när jag mottog uppdraget att bli mördare. Från en minut till en annan var jag med på det, om än med fladdrande lättsinne.

Den han vill mörda är en domare som dömt ut dödsdomar i nazistiska domstolar under kriget. Problemet är att berättelsen går på tomgång direkt. Friedrich Christian Delius är inte ett dugg intresserad av huvudpersonens fixa idé. Hans intresse är istället att göra ett skönlitterärt reportage om två historiskt verkliga personer, den ena som domaren dömde till döden och den andre, hans fru, som överlevde men blev mycket illa behandlad efter kriget.

Romanen vill alltså diskutera tyskarnas skuldbörda efter kriget sett genom ögonen på ett par personer som farit särskilt illa. Det är inget jag kan bedöma, men läser man vad andra sagt och tyckt om boken så ligger sanningsanspråken nära de man har inom populärhistoria. Författaren har grävt i arkiven och intervjuat folk och där detta inte räcker till för att levandegöra händelserna så hittar han på.

Som roman är det ett dåligt hantverk och jag är ganska säker på att problemet ligger i originalmanuset, inte i Jan Erik Bornlids översättning. Dialogerna är styltiga och det erbjuds inte mycket psykologiskt djup. De få gånger Delius försöker gå på djupet i en karaktär blir det genant. Att vara romanförfattare och få ur sig följande om en huvudperson borde inte vara möjligt

… en okontrollerad suck från djupet av ett kontrollerat hjärta. (114)

Vad säger man? Var är vi? Är det tonårspoesi? Pilsnerfilm?

Det hade varit mycket bättre om Delius varit ärlig mot sitt eget uppdrag och skrivit en populärhistorisk redogörelse. Denna tunna fernissa av kriminalroman som omger ett illa ihopkommet skönlitterärt reportage är inte rolig läsning.

Det är såklart de högt drivna sanningsanspråken tillsammans med en, åtminstone i Tyskland, känslig historisk tid som gjort romanen till sprängstoff i Tyskland. Och kanske är det därför Tranan låtit översätta romanen. Bokens förtjänst är att den är ”based on a true story” (och att den är snyggt formgiven av My Hellsten). Kanske är det en story som måste berättas. Men någon borde ha sagt till Delius att berätta den på ett annat sätt.

Similar Posts:

• Porr för barn - en bra idé?
• Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko
• Skissartad genomgång av rockens historia
• Allt är inte guld som glimmar …
• Personligt skildrad kulturhistoria i gränslandet

En dokumentation av isolerad tid.
Min tid.
Då allt stod stilla men hände.
En tid då jag försvann men hittade mig själv.

Mig själv i varje kropp, i min kropp.

Att öppna den nätta fotodiktboken Varje kropp är att ledas in i en andakt där röster, rymd, kroppar, rum växelverkar, men också kan ses disparata från varandra. Samspelet mellan bild och text är i rörelse, ibland i samma, ibland isär, och ofta grunnar jag över huruvida text och bild berikar varandra eller ej, och vad författarna menar med just begreppet varje kropp. Men det är måhända sekundärt. Jag läser igenom boken ett par gånger och vänjer mig vid att det skorrar lite i den intermediala samstämmigheten, för samtidigt som Varje kropp är en lättintaglig och snygg bok finns här mer mellan raderna än det som sägs, mer i bilderna än det som syns, och det är den tanken som stannar kvar efteråt mer än något annat. Att det finns en ansats till ett större budskap än det uttalade, sedda. Dikten “jag ville veta hur länge jag levt /vad jag lärt mig” ackompanjeras till exempel av en bild på en människa sittande på ett golv med en tidning över huvudet. En annan: “Att stå mitt i den skälvande cirkeln och iaktta den” följs av en bild på ett par solglasögon.

Jag är övertygad om att var läsare kommer göra sin alldeles egna uttolkning av samspelet text/bild, och jag tror att det är just vad Qvandt och Ljungberg vill, men till viss del har jag invändningar mot främst motiven i bilderna som ibland faller lite väl platt. Med det sagt: varje kropp som bärs av varje människa, varje tillstånd vi rör oss i, fångade i våra kött, är kanske lika platt, banalt, vanligt, som någonsin en bild på ett enkelt glas vatten?

Ljungbergs fotografier på varje uppslag (som ser ut att vara i polaroid eller instagram) på mänsklig tillvaro, objekt, situationer, ansikten (ofta sitt eget) föregås av Qvandts raka korta lyriska rader som, om man vill, skulle kunna betraktas ekfrasiskt, men jag tror som sagt inte det är poetens eller fotografens ärende. I alla fall läser inte jag boken så. Det som sägs med ord och det som sägs med bild i Varje kropp vinner nämligen ofta på att betraktas som två aparta enheter än gemensamma.

Raderna “över mig och vibrera i små, levande tablåer” följt efter “och sedan ville jag vidga mig” är starka i sig, medan “en extrem tyngd utan rymd öppnar sig sluter sig” förstärks av bilden den har följe av (ett hav, en strand, en himmel, kroppar).

Varje kropp är som sagt en fin liten bok som kan läsas som man vill, jag hade önskat lite mer kitt mellan text/bild, men om Qvandt och Ljungberg fortsätter sitt samarbete är jag övertygad om att en utveckling av deras koncept kunde bli riktigt bra.

Similar Posts:

• Svartvita minnesbilder.
• Litet av varje
• Med minnet som lins
• Abstraktioner som lyfter och svävar bort
• En stundtals gnistrande dimma

För Töve ar det ingen skillnad på det vi brukar kalla vackert landskap och den där plätten under motorvägen där någon ibland klipper gräset så att det i alla fall skall vara någon ordning. Han skapar vackra bilder av en hög makadam lika gärna som av en bohuslänsk granitstrand i lågt solljus.

Något av hans fotograferingsfilosofi framskymtar i en av bokens små korta texter:

Myten om det orörda landskapet lever fortfarande kvar trots att det bara är en liten del av jordens yta som är opåverkad av vår art.

Det är dock ingen vildsint civilisationskritik han levererar, bara ett lugnt konstaterande att där under asfalten och grushögarna fanns förr ett stycke natur. Och det som ersatte naturen kan också ha skönhetsvärden eller i alla fall vara värt att reflektera över.

Landskapet öppnar sig
Och sluter sig.
I rummet och i tiden.
Det omgärdar oss i nuet,
Förtvinar i vår glömska
eller vaskas fram ur
det förflutna.

De flesta bilderna är tagna på olika platser i Sverige, några få i Skottland, Norge och Danmark. Men var dom är tagna är naturligtvis ointressant. Det som är intressant och som jag tror att Töve vill hamra in i våra hjärtan är att vi skall se. Se skönheten i en risig myr i Härjedalen, likaväl som i den tätplanterade björkskogen där någon verkar ha satt plant med millimeterprecision. Och att de triviala landskapen också har kvalitéer. De är förvisso inte är lika lätta att ta till sig som bilden av utsikten ut över en svindlande vacker havsvik på Orkneyöarna. Men han har i alla fall fått mig att stanna till inför skönheten i en liten tuva fjolårsgräs som sticker upp i en snötäckt yta med en massa sly. Jag tror att det har med att göra att han inte är en fotograf som vill skryta med att han gjort en fin bild av ett stiligt motiv. Han har sett något och han vill visa oss det. Det är ett tänkande som räcker långt.

Similar Posts:

• 365 bilder på den svenska naturen
• Med blick för det vardagliga
• På spåret efter den danska landsbygden
• Människospår i storslagna landskap
• Melankoli från världens alla hörn

Därmed blir min läsning av den nu översatta debutdiktsamlingen Ljus (Lys) till en början aningen forcerad. Det är som om jag inte kan väja för allt det kringströdda berömmet. Dikten känns färdigtolkad och allt för upphöjd för att faktiskt upplevas. Men precis som all riktigt bra poesi, är Christensens tidiga dikt föränderlig. Trots att den ytterst tycks tala ganska direkt till läsaren, verkar den ändå i det undermedvetna. Poesin i Ljus låter sig inte avfärdas; har du en gång börjat förnimma den blir du helt enkelt tvungen att återvända. I Marie Silkebergs översättning tillåts Christensens språk fortsätta vara mjukt och gungande, dröja kvar som en klar sång inne i huvudet.

Ljus är en i poesin välanvänd men ändå basal utgångspunkt. Ljuset som utsmyckning för text blir lätt till något slitet, men hos de poeter som vet att utforska och sönderdela istället för att bara måla texten med ljus, kan detta grundläggande bidra till något nytt.

Jag tänker på några svenska exempel på poeter som använder sig av ljuset i sin dikt. En av de senaste är Johannes Heldén, som gett sin diktsamling samma titel som Christensens översatta. Ljus. Hos Heldén verkar ljuset komma framifrån. Från det upplysta, vetenskapen – ljuset övermannar och drabbar, känns nästan ont. Ljuset lyser från framtiden på ett nu där människor på många sätt har glömt bort att lysa sig omkring.

En annan som utforskar ljuset är Birgitta Lillpers i Glömde väl inte ljusets element när du räknade. Här är ljuset snarast en sorts energi som fäster känslor över minnen, förankrat i en miljö av hagar, skogar och landsbygd. ”Du blir ljust stämd/ och minns med ömhet/ dina tillkortakommanden;” skriver Lillpers. Ljuset tycks komma in från sidan, eller möjligen bakifrån. Det går att ana en tid.

Hos Inger Christensen är ljuset och texten som sagt lösgjorda från sin samtid, men är ändå starkt förknippade med just tid. Detta blir tydligt redan i första dikten där jaget konstaterar att hen är ett ur - ”hur skulle annars evighet hitta runt” – heter det. Evigheten är, tänker jag mig, hur ljuset får människan att stanna upp. Ljuset är hos Christensen ett sätt att bli varse sig själv. Det är något positivt; en födelse och på samma gång ett sätt att överleva. Allra mest tycks det dock handla om närvaron i nuet:

Upprepa för mig
att detta är nog
att detta är kroppens
rykande ljus
att detta är nu

Stoftet har inget
förtvivlande eko
vårt enda liv
är en ros av liv
som vi älskar

Till detta livsnödvändiga ljus kommer självklart också döden. Det är i dödens påtagliga frånvaro som den upphöjda närvaron i nuet blir som starkast. Hos Inger Christensen verkar ljuset komma lika mycket inifrån som utifrån. Diktjaget - och i förlängningen även läsaren - är medskapare i ett ljus, en poesi som bara växer:

Jag tänker ett ljus.

Similar Posts:

• Kaskader av ljus
• Tack för det Modernista!
• Vecka 24 på dagensbok: Kroppen och själen
• Poesi på världspoesidagen
• Att ta med till en öde ö

För det första: det håller inte att själv sätta upp definitionen av vad som är, eller inte är, en konstnärsdagbok och sedan beklaga sig över sitt eget “besvärande genusperspektiv”. Speciellt inte som Tomas Lidman har ambitionen att täcka in konstnärsdagböcker över en period om 100 år. Nog måste det för en före detta riksbibliotekarie varit möjligt att hitta några fler kvinnor som verkat som konstnärer och samtidigt fört dagbok under det senaste seklet?

För det andra: jag förstår fortfarande inte riktigt hur urvalet har gjorts. Exempelvis Karl Nordströms dagböcker innehåller enligt Lidman inte “ett enda exempel på en kompletterande illustration eller dylikt”. Inte handlar Nordströms dagböcker särskilt mycket om konst heller.

Det är också detta som är problemet med Dagboken som konst: jag som läsare får ingen uppfattning om vad det är som Lidman vill med boken. Hans text om varje konstnär är kort och väldigt sammanfattande och påminner om en wikipediapresentation. Hade boken innehållit fler avfotograferade dagböcker hade det varit okej, det hade kunnat vara ett otroligt fint visuellt verk som Lidman kunnat stå som författare till, en genväg rätt in i kärnan av tio svenska konstnärskap. Nu känns det bara snålt. Speciellt som faksimilerna inte är renskrivna varken i kapitlen eller i någon notapparat i slutet av boken. Det känns som en ganska stor miss eftersom i stort sett samtligas handstilar är svårtydda.

Och var är Lidmans slutsatser av det enorma material han måste ha gått igenom? Går det att se kopplingar mellan dagboksskrivandet och det konstnärliga arbetet hos någon av de tio konstnärer som får varsitt kapitel?

Är inte såna frågor intressanta hade ett annat spår kunnat vara att nörda ner sig i metodiken, något som Lidman snuddar lite vid. Papperssorter, pappersbutiker, blyertspennornas stift, märken på skrivböcker och bokbinderier som sätter ihop dagboksark till böcker - allt det här nämns i boken men fördjupas inte. Det verkar vara en röd tråd mellan alla de utvalda dagboksskrivarna att “tekniken” är viktig. Men så visa den för oss då! Låt oss få se alla vaxdukshäften och snyggt nötta Moleskineblock och vackra pennor! Ställ fler frågor om detta!

Jag ville verkligen att den här boken skulle vara bra men tyvärr skiljs jag ifrån den med känslan av att det bara var jag som försökte. Jag är ledsen att behöva säga det till dig Dagboken som konst men det är du, inte jag.

Similar Posts:

• Konstifik Konstig Konst = Kul!
• Konst eller konstigt?
• Vecka 24 på dagensbok: Kroppen och själen
• DIY - politisk och peppande
• Konst är kul