Själva grundförutsättningarna i romanen är på intet sätt unika, utan det är mest bara ännu en historia om ett triangeldrama och förbjuden passion. Skillnaden är att Bohman drar berättelsen ännu ett varv och skapar något nytt ur en tillsynes urvattnad och ofta berättad historia. Hon stannar inte vid det klassiska triangeldramat, utan låter omärkligt berättelsen glida över i en slags thrillerartad variant.

Karaktärerna i Bohmans bok har inget egenvärde i sig, utan de är alltigenom platta stereotyper, funktioner för att fylla den uppgift de har i texten. Stella och Marina är redan från början dömda att gå under. Gabriel är den upphöjda mannen styr över systrarna likt en allsmäktig gud. Nyckfull och krävande.

Men om karaktärerna är platta och livlösa är Bohmans miljöskildringar desto mer levande. Jag gillar hennes sätt att gestalta på, hur hon bygger upp ett nät av subtila antydningar och detaljerade beskrivningar. Historien i Den drunknade är i sig inte dynamisk utan det är den förtätade stämningen och ödesmättnaden som får mig som läsare att sitta som på nålar. Hennes sätt att skildra vad som händer med små, nästan omärkliga, gester gör att jag till en början inte uppfattar det dolda hot som finns i texten. Visserligen är den tryckande, dallrande och nära nog sjukliga värmen som redan från början råder i boken nog så illavarslande, men det är först efter ett bra tag som det går upp för mig vari hotet ligger.

Min väg till insikt löper parallellt med huvudkaraktären, Marinas. Visserligen har jag hela tiden mina aningar om hur saker ligger till, men Bohman har kontroll över läsakten och låter mig aldrig springa för långt fram i tanken. Allt sker på hennes premisser och direktiv. Denna kontroll samt närheten till Marina gör att det absurda som sker framstår som logiskt, att allt är ödesbestämt och följer en slags förutbestämd orsak-verkan-väg. Som att man måste förlita sig på att det som händer är det rätta eftersom det på något sätt är sagt att det måste ske.

Det drunknade är ingen otäck bok, även om det krypande obehaget hela tiden finns där. Eftersom känslan av att allt är förutbestämt hela tiden genomsyrar läsningen finns det inget utrymme för obehag, mer för acceptans, en slags deterministisk inställning om att det som måste ske sker. Att allt är som det måste vara.

Similar Posts:

• Ett människovärdigt sätt att läsa på
• Om att komma ut efter kärnfamiljens ras
• Arv och miljö
• Politisk thriller med inslag av Stureplan och fotbollshulliganism
• Skickligt skildrad Alzheimers sjukdom

I became the handsome and dazed narrator, incapable of love or kindness. That’s how I became the damaged party boy who wandered through the wreckage, blood streaming from his nose, asking questions that never required answers. That’s how I became the boy who never understood how anything worked. That’s how I became the boy who wouldn’t save a friend. That’s how I became the boy who couldn’t love the girl.

– men boken höll sig åtminstone till vad som faktiskt hände honom, medan filmen blev till en parodi, en pastellfärgad antidrogpredikan där varken Clay eller någon annan kunde känna igen sig. Men åren gick, och nu är det Clay själv som gör filmerna. Eller ja, manusen till dem. Ibland får han till och med vara med och sköta rollbesättningen. Så när han nu, precis som i den första romanen, återvänder hem till Hollywood från östkusten och en ganska usel skådespelerska erbjuder honom sin kropp för en roll i “hans” film – varför inte? Och alla hans gamla “vänner” är ju fortfarande här, och så är cirkusen igång igen, och bisarrt nog börjar handlingen se smått bekant ut …

Precis som i Ellis förra roman (och till viss del i alla hans romaner) är det alltså en del meta här: Imperial Bedrooms-Clay är inte Less Than Zero-Clay, menar han själv i alla fall, och det är ju han som är berättaren så då måste det väl vara så. Alltså finns här inte samma handlösa, fumlande frifall som i föregångaren, utan tvärtom är det kanske Ellis mest strukturerade roman någonsin; här finns ett solklart noirdeckarfall, med en femme fatale och en mäktig man som kan göra vad han vill och barndomsvänner som behöver hjälp. Och en hjälteroll för Clay att spela, om han bara kan vara nykter länge nog, och om spökena slutar störa honom, och om han tillåts …

Att skriva en uppföljare till en generationsroman så här långt efteråt är inte lätt – fråga Klas Östergren. Man måste på något vis göra den till något utöver bara en enda lång epilog, en roman som säger något nytt utan att förstöra originalet. Och i sina bästa stunder är Imperial Bedrooms också riktigt bra, en elak slapstick om ett Hollywood där allt förtvivlat klamrar sig fast runt ett enda recyclande, med plastikoperationer för att dölja att det fortfarande är samma tomma människor som styr som var unga 1985 och nu lyfter fram Paris Hilton som ett ideal. Där allt och alla som hotar störa idyllen kan skrivas ut utan spår eller mördas för att föra handlingen framåt. Där man inte kan göra en trovärdig 80-talsfilm eftersom alla unga skådespelerskor är 10 kilo lättare och två behåstorlekar större än de skulle varit då.

I don’t recognize Rip at first. His face is unnaturally smooth, redone in such a way that the eyes are shocked open with perpetual surprise; it’s a face mimicking a face, and it looks agonized.

Och mitt i alltihop står Clay, berättaren, manusförfattaren, mannen som lägger orden i mun på både sig själv och på de allra största skådisarna, och den som styr i Hollywood styr världen … men hela tiden måste han också anpassa sig till förlagor, till skådisars nycker, till producenters allsmäktighet. En liten kugge i en drömmaskin som alltid gör samma story och som inte kan annat än att mala.

Men ändå. Trots intressanta detaljer håller helheten inte riktigt. 1980-talet fick folk att leta efter djup i Huey Lewis-låtar, skrev jag i recensionen av Less Than Zero. Eller, om man vill vara lite elak, i Bret Easton Ellis-romaner. Hans fans och kritiker har alltid kunnat enas om att karln skriver om det moderna samhällets ytlighet, materialism och innehållslöshet, de är bara inte helt överens om huruvida hans böcker är en träffsäker satir av det eller ett av de värsta exemplen på det. Jag misstänker att han är rätt nöjd med den tvetydigheten, och han har mjölkat den rätt rejält - ofta framgångsrikt. Men här mal han lite för ofta på tomgång, påpekar solklarheter som vi såg redan i Sunset Boulevard, knackar på öppna dörrar, och stoppar nästan pliktskyldigt in våldsscener. Lite för ofta känns Imperial Bedrooms som de flesta av Hollywoods uppföljare, en historia som vi kommer ihåg varför vi gillade, men som mest bara kan understryka det som förlagan redan gjorde bättre.

Similar Posts:

• Ett fall och ingen lösning
• Gott nytt år gastronomer!
• Åter till staden
• Ett vet jag som aldrig dör…
• Som ”Forrest Gump” - fast utan att vara töntig

Vilket inte är så konstigt, det händer ju faktiskt inte så väldigt mycket alls, åtminstone inte på ytan. Less Than Zero är inte i närheten av den våldsporrexplosion som dess skandalösa storebror blev, men det är ändå en roman som kan läsas för chockvärdet. Clay är 18, född och uppvuxen i Kalifornien med rika föräldrar, och kommer precis hem från första terminen på universitetet för att fira jul i L.A. I fyra veckor gör han inte mycket annat än att gå på en ändlös radda med fester, snorta koks, sola, knulla med allt som rör sig, undvika varje samtal som hotar att dra mot något meningsfullt men hela tiden flyter ut i ett enda långt vem-ligger-med-vem-dealar-till-vem-är-död. Som alltid hos Ellis är det mycket yta, men den sortens glitziga, glamorösa yta som så uppenbart är en satir att både läsaren och huvudpersonen knappt ens vågar fundera på vad som saknas under den.

“But you don’t need anything. You have everything,” I tell him.
Rip looks at me. “No. I don’t.”
“What?”
“No. I don’t.”
There’s a pause and then I ask, “Oh, shit, Rip, what don’t you have?”
“I don’t have anything to lose.

… OK, där har vi både temat och romanens stora fel. Ellis var 19 när han skrev Less Than Zero och allt annat än subtil. Och visst har vi hört allt det där om tomheten under 1980-talets succéjakt och materialism (Ellis böcker är amoraliska; Ellis själv är ganska rejält konservativ på många punkter), men det som ändå gör romanen till en jävla läsupplevelse är själva berättandet: ett fritt fall genom en generation som inte har något att hålla sig fast vid. Clay talar i korta, frenetiska kapitel, som en detektiv som fått ett fall att lösa och gör allt för att hålla sig borta från det, gör allt för att undvika att ta ställning. Lustigt nog kommer jag att tänka på Thomas Pynchons griftetal till 60-talet, Inherent Vice, som utspelar sig 15 år tidigare och skrevs 25 år senare. Clay är född 1967, the summer of love, målet för Amerikas tåg västerut, där allting fastnade på stillahavskusten och rökte på och sålde sin själ. Nu är det bara horror vacuii kvar – och jag menar horror: här finns varulvar, spöken, vampyrer mellan raderna. De finns inte på riktigt, förstås. Men detta är ju Hollywood; ingenting finns ju på riktigt här.

And before I left, I read an article in Los Angeles Magazine about a street called Sierra Bonita in Hollywood. A street I’d driven along many times. The article said that there were people who drove on the streets and saw ghosts; apparitions of the Wild West. I read that Indians dressed in nothing but loincloths and on horseback were spotted, and that one man had a tomahawk, which disappeared seconds later, thrown through his open window. One elderly couple said that an Indian appeared in their living room on Santa Bonita, moaning incantations. A man had crashed into a palm tree because he had seen a covered wagon in his path and it forced him to swerve.

Så ska det låta, ja; unge herr Ellis kunde skriva. Allt Clay och hans så kallade vänner lärt sig är yta, de har inget språk för något annat, de kan inte förklara varifrån desperationen och den namnlösa gråten kommer. Den bara finns där. Hur vaknar man från en mardröm om den är allt du drömt om? Då börjar du, förr eller senare, leta efter djup i Huey Lewis-låtar. Men under det finns ändå en sån jävla närvarokänsla, som varken moraliserar eller förenklar. Ellis är en cyniker, en våldsam svart humorist, men på gott och ont har han ingen ironisk distans. Less Than Zero betyder, just då, allting.

Similar Posts:

• Mr DeMille, I’m not ready for my close-up
• Mörkret under gatulamporna
• Att vara eller inte …
• Filmen är bättre
• Handbok i hur man inte ska översätta böcker

I Expressen har Nils Schwartz skrivit en ganska gubbig recension av Engångsligg och i DN har Jens Liljestrand skrivit en där han önskar att huvudpersonen Klementin ska ”porra loss” mer. Därför vill jag väldigt gärna gilla Engångsligg. Vill bli positivt överraskad, se något de inte sett, inte vara gubbig och sur. Så jag anstränger mig.

Huvudkaraktären, som alltså heter Klementin, är en 20-årig, kreddtörstande, lite vilsen tjej som praktiserar på reklambyrå och flaxar runt mellan Stureplanskrogar, halvförhållanden och fyllekompisar och flyter med livet i största allmänhet. Livet, där det finns två viktiga saker – att ha kul och att ligga. Ganska tidigt i handlingen får vi så veta att Klementin har svamp i underlivet och därför är förbjuden av sin gynekolog att ligga fram till julafton. Detta tänker jag mig som positivt, ty gynekologiska problem som hindrar kvinnor från att ha sex är, precis som Liljestrand också nämner i sin recension, inte tidernas mest omskrivna ämne. Jag får också en förhoppning att det här med att hon inte kan ligga ska bli något av en konflikt, att det ska skapa en drivkraft som leder Klementin genom boken, men detta händer tyvärr inte.

Klementin fortsätter sturskt att ragga på krogen, stöta ihop med både nya och gamla vänner och slösurfa på sin reklambyrå. Problemet med svampen verkar inte bekomma henne så mycket. Åtminstone är det inget som görs tydligt eller får fokus i boken. Faktum är att det inte är särskilt mycket som får det. Klementin gör en massa saker, men inte mycket av det verkar ha någon betydelse och inte heller är det många händelser eller ögonblick vi får stanna i. I stället blir romanen som en ängslig blogg där skribenten vacklar mellan att avslöja sitt deppiga innersta och vara en glammig modebloggare som ger läsarna bilder av sin fantastiska vardag. Varje gång vi får närma oss Klementins rädslor bryts texten av i ett försök till lustighet eller lämnas för ett nytt stycke och ny scen.

Kontentan blir att jag önskar att Josefin Palmgren ska låta sina karaktärer, kanske inte ”porra loss”, men väl blotta lite mer hud. Vara mer i det där sorgsna som finns någonstans i bokens undertext, våga lite på att där finns något att säga och fokusera på det. Då blir nästa bok något mer än underhållande bloggroman i chic lit-förpackning, och det ser jag fram emot.

Similar Posts:

• Onödig läsning
• En utmaning som förändrar livet
• Motstridig modevärld
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia
• Journalistiskt scoutcollage utan historiskt djup

Roxana Shirazi växer upp i Iran och anser sig själv ha varit väldigt sexuell redan i tidig ålder. Det berättas om hur hon ser fram emot att jagas av grannpojkarna, att åma sig och även upptäcka onani. Som pappa till två döttrar blir jag lite lätt mörkrädd och ser mig själv vakta över dem på hemtrappen med hagelbössan i knät.

Shirazi berättar om tydliga sexuella övergrepp, utförda av relativt närstående personer, men det hela tas lite med en klackspark i själva berättandet. Hon har en frånvarande far som sedan ersätts med en våldsam man. Hon kommer till England som tioåring och får senare stå ut med grov misshandel från just denne “styvfar”.

När jag läste förhandssnacket om boken lät den intressant, ungefär som en kvinnlig version av Mötley Crües The dirt, men jag kunde ganska snabbt konstatera att den i många avseenden är grövre än L.A.-killarnas självbiografi.

Shirazi bestämmer sig i tidig 20-års ålder att knulla sig genom allt vad rock and roll heter. Band för band, medlem för medlem förnedras hon av på allehanda sätt. Ett liv så destruktivt att det ibland nästan blir svårt att vända sida och läsa om nästa “erövring”. Och det är inga lokala garageband vi snackar om, utan här finns musiker från Guns ‘N’ Roses, Mötley Crüe, Buckcherry och Towers of London för att nämna några.

Hon framställer sig själv som en sexhungrande maskin som aldrig blir mätt och de diverse rockstjärnor som passerar revy är som ouppfostrade, infantila tonåringar som lever i något sorts parallelluniversum där “anything goes”, oavsett konsekvenser.

The last living slut är en tragisk läsning på alla möjliga sätt. Det lämnas ingen egentlig förklaring till författarens beteende, men sexuella övergrepp, misshandel och en frånvarande far låter som en perfekt kompott för framtida bekymmer. Shirazi framstår som en tjej som varit med om alldeles för mycket skit och som hela tiden söker bekräftelse genom att bli förnedrad och sönderknullad av dekadenta rockkillar som inte bryr sig ett skvatt om henne. Hon är en groupie i mängden, inte mer, även om hon själv någonstans i mörkret söker riktig kärlek.

The last living slut är intressant och ger ännu en dyster och sjuk bild av livet på vägarna, rockstjärnors leverne och allmän förnedring – dock kanske på ett många gånger naknare och råare sätt än tidigare.

Similar Posts:

• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Pistoler och rosor
• Musikveckan: The gospel according to…
• Rockstjärnelivets mörka baksida
• En sångare talar ut

Det finns ingenting som känns sökt eller konstlat i det homosexuella giraffparets längtan efter en bebis. Det är en längtan som är genuin och äkta och som bara har en lösning. Så Johan och Jösta ger sig ut på jakt efter sitt barn.

Nu när tiden är kommen att slå sig ner,
undrar de båda, det där livet - är det inte mer?
Är det bara vi och sen så är det slut?
Var är alla skojiga små barnatjut?
För visst är det så att de båda vill ha barn.
Fast de är av samma sort, likadan och likadan.

Eftersom Jösta är en han och Johan likaså,
är det liksom svårare att barnet kunna få.

De letar och letar men hittar inte minsta unge,
hittar faktiskt ingenting.
Kom, ropar Johan, vi ger oss ut på stäppen
och ser oss omkring!
Kanske finns där ett barn som behöver en familj,
som säger ja, jag blir ert barn om ni vill!

Boken är genomgående skriven på rim med ett rakt och enkelt språk som går rakt in i hjärtat på mig. Målgruppen för boken är 2-6 åringar men jag har inte långt till tårarna när bebis efter bebis redan har en pappa som älskar dem. Det är en bok helt utan mammor och för en gångs skull känns det befriande. Det här är en bok om pappor och deras barn och deras längtan efter ett barn. Och det behövs inga mammor för att ha den längtan, eller för att stilla den.

Samma gula färg och helt underbart fin,
säg behöver du en familj så kan vi bli din.
Lejonungen nickar glatt och viftar på sin svans,
klart den inte säger nej till en sådan chans.
Hurra! Hurra! ropar Jösta men kan inte förstå,
varför luften fylls av ett fruktansvärt vrål.

Ge mig mitt barn! skriker lejonhannen som är full med gråt,
Jösta skäms, vi ville bara hjälpa, så snälla förlåt.

Tillslut hittar Johan och Jösta ett övergivet, alldeles ensamt ägg som bara väntar på att någon ska ta hand om det, ja hela dess överlevnad hänger på det. De två girafferna tar med sig ägget hem, de ligger nära, berättar sagor, sjunger sånger och väntar. De väntar och väntar på att ägget ska kläckas så att de får träffa sitt nya barn, så de får lära känna honom eller henne, älska mer.

Och trots att Jösta och Johans barn inte ser ut precis som de, så finns det ändå likheter. Hon kommer att bli lång, precis som sina pappor. Det finns olikheter också, men framförallt fina fjäll, tänder, ögon och ett barn att älska precis för den hon är.

Johan och Jösta är en fantastisk bok om längtan och kärlek som jag önskar att alla barn och föräldrar får chans att läsa!

Similar Posts:

• Modern kärlekssaga
• Fula ankungen wannabe
• Månen tappar fotfästet
• Rosa prinsar jagar drakar
• Prinsessor kan själva

Progressivt eller reaktionärt. Retoriken blir lätt lite överspänd, men frågorna som ställs är inte desto mindre grundläggande och ständigt aktuella. Vad är kultur egentligen bra för? Och för vem?

1962 hade en undersökning av teaterpubliken i Malmö gjorts som visade på hur den statligt subventionerade kulturen nådde ut bara till en liten, bättre bemedlad och storstadscentrerad del av befolkningen. Det blev en av gnistorna som tände många unga kulturarbetare. Fler måste ha rätt till kulturen, och särskilt då den som subventionerades med skattemedel. Men hur skulle man nå dem? Med vad?

Demokratiambitionen återfinns på flera plan. Dels skulle alla vara med och skapa och delta och diskutera. Konsten skulle ut på platser – arbetsplatser, skolor, sjukhus, fängelser – där människor fanns, och man skulle lyssna till och gestalta också dessa människors tillvaro och problem. Dessutom sökte kulturarbetarna själva omforma sin egen arbetssituation i mer demokratisk riktning. I synnerhet de fria teatergrupperna sökte leva efter deviser om lika lön och direktdemokratiska arbetsformer. Mest kända är säkerligen den grupp skådespelare som bildade Fria Proteatern sedan de fått sparken från Dramaten när de mot institutionens instruktioner rest till Norrbotten och spelat NJA-pjäsen för strejkande arbetare.

I Kulturfolk eller folkkultur? 1968, kulturarbetarna och demokratin undersöker historikern Johan Bergman 1960- och 70-talens kulturdebatt med fokus på tre olika kulturorganisationer: Teatercentrum, som organiserade fria teatergrupper; Musikcentrum, som organiserade musiker; och Textilgruppen, en mindre sammanslutning av textilkonstnärer. Dessutom diskuterar han en politisk gruppering, Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna/ Sveriges kommunistiska parti, som väl närmast är ökända för att på olika sätt vilja lägga sig i de olika 68-rörelsernas verksamheter.

Nu var det inte fullt så enkelt, menar Bergman, och kritiserar (eller ”problematiserar”, han är ju trots allt akademiker) bland andra musikjournalisten Håkan Lahgers bild av politiken som något som pådyvlades musikrörelsen utifrån. Snarare var kulturarbetare och politiskt aktiva ofta samma personer och ibland gick dessa olika intressen att sammanfoga. Ibland kom de på kollisionskurs.

För samtidigt som alla skulle vara delaktiga i kulturen ville ju kulturarbetarna som alla andra kunna leva på sitt arbete. Samtidigt som man ville nå ut med sin konst så behövde man ju på något sätt få in pengar. Den problematiken känns igen även i nuvarande kulturdebatt, exempelvis i antologin Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor. Vad är det för kultur vi ska ha? Vilka krafter ska bestämma? 68:orna hade en hel del svar på det, men de ställde minst lika många frågor. Och om svaren kunde bli en smula tidsbundna så kan vi nog ändå inte låta bli att leva med frågorna.

Similar Posts:

• “I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Best of Gulag
• Växa upp med hippies
• Går du på teater?
• Jag tror inte det är över

Huvudpersonen i Don Winslows senaste roman, Frankie ”Machine” Machianno, är helt klart av postsopraniskt snitt. Visst, han har pensionerat sig och lever numera som fisksportsbutiksägare och leverantör av linne och seafood, men även om han inte ägnar sig åt torpedarbetet så är han en invigd, en mafioso. Vi följer den hårt arbetande 60-plussaren en till synes helt vanlig dag vilket är ett utmärkt sätt att introducera honom.

Frank är som sagt omtyckt och har lite av en sheriff-roll bland fritidsfiskarna på Ocean Beach Pier i San Diego där han har sin butik. Vid lunch surfar han med sina polare varav en faktiskt är FBI-agent, han träffar sin dotter och lovar skjuta till med pengar då hon precis börjat läkarstudier, han besöker sin exfru och hjälper henne att laga avfallskvarnen och efter jobbet bjuder han ut sin flickvän på middag. Det är ett bra liv, visserligen fyllt av plikter och krav men ändå precis som en perfektionistisk före detta torped vill ha det. Men så här trevligt kan det ju förstås inte fortgå i romanen, för helt plötsligt befinner han sig i en situation där spöken från förr dyker upp och vill ha honom röjd ur vägen.

Ganska snabbt in i läsningen blir tempot högt, inte minst för att läsaren även får ta del av Frankies förflutna. Det är en balansgång mellan nu och då som lätt skulle kunna bli rörig men som Winslow faktiskt lyckas väldigt bra med. Parallellt med nutid följer vi Frankies levnadshistoria inom San Diego-maffian, vilket är en maffiafamilj som spelar någonstans strax under superettan. Här finns konflikter mellan maffians traditionalister och de mindre traditionstyngda, mellan de familjer som räknas och de som befinner sig längre ner i hierarkin och Winslow verkar vara väl insatt i ämnet.

Så var ligger då problemet? En välkomponerad maffiabok med högt tempo, skriven av en författare som verkar veta vad han skriver, bör väl rimligen tilltala den läsare som väljer att läsa en bok som heter Frankie Machine. Problemet är att Frankie är en hedersknyffel väl i klass med Clayton Farlow (Miss Ellies andre make för er som sett de senare säsongerna av Dallas) eller för hur Jan Guillous alter ego Erik Ponti skulle vara om han valt en karriär inom den organiserade brottsligheten. Frankie har aldrig dödat någon civil, han har alltid behandlat alla med respekt och efter att ha följt hans liv så verkar det som att han överhuvudtaget aldrig gjort något etiskt tvivelaktigt. Ja, minsta tendens till att han skulle ha några dåliga sidor lyser helt med sin frånvaro. Han tar hand om de sina, faller inte för frestelser, håller sitt ord och hjälper även sin FBI-polare när ett barn blivit kidnappat. Som enskilda händelser och egenskaper kan jag köpa det, men som helhet blir det mer än vad man kan stå ut med. En maffiatorped bör ju rimligtvis ha någon slags personlighetsbrist som skiljer honom från Moder Theresa.

Men egentligen är det kanske inte heller realismen som stör mig mest med Frankie, utan mer en känsla. För ska man gilla en karaktär, och det oavsett om han jobbar som maffiatorped eller är verksam i Läkare utan gränser, så måste karaktären ha vissa antydningar till mänskliga brister. Karaktären behöver ju inte vara som Homer Simpson, men han kan gärna vara som Tony Soprano. Eller som dig eller mig, eller för all del som vilken som helst av jorden sex miljarder invånare.

Similar Posts:

• Storpolitik och vardagsbrott
• Underfundigt underhållande polisarbete à la 1968
• This is your family
• GW tacklar Palmespaning
• Tack gode Gud att det inte är 1981

Första halvan av boken är oerhört spännande. Författaren bygger upp en värld som man sugs in i och som får en att vilja fortsätta läsa. Efter ungefär halva boken mattas spänningen tyvärr av. Det finns framför allt två orsaker till det. Dels ligger en stor del av spänningen i att man inte vet vad Kira, Daweylin och Wegg är för några. Att kalla dem för ”skuggvarelser” är fantasieggande. Visst får man som läsare sina misstankar, men det är ändå spännande att inte veta vad de är för sorts varelser. När man sedan får svaret svart på vitt försvinner det spänningsmomentet.

Den andra orsaken är det filmiska berättarknepet författaren använder sig av i bokens andra hälft. Ni vet när man ser en spännande film och spänningen stegras nästan till max och så klipps det genast till en annan scen? Sedan, när spänningen i den scenen stiger nästan till max så klipper man till nästa och så vidare? I bästa fall får dessa cliffhangers tittaren – eller läsaren i det här fallet – att sitta som på nålar. I värsta fall blir effekten den motsatta. Den här snuttifieringen förtog tyvärr min läsupplevelse. Jag läste och rycktes med i spänningen. Sedan byttes scenen tvärt ut och spänningen sjönk ner till noll. Detta upprepades så många gånger – och så ofta - att jag till slut blev avtrubbad och inte orkade bry mig. Tråkigt på en sådan bra start.

Författaren har lyckats skapa tydliga och mångfacetterade karaktärer. Dessutom är miljöbeskrivningarna bra. Jag skulle dock önska att kärlekshistorien mellan Daniel och Kira hade gripit tag mer.

Sammanfattningsvis är det en helt okej spänningsroman, men räcker läsarupplevelsen till för att man ska vilja läsa den fristående fortsättningen Blodets röst?

Similar Posts:

• Oskyldiga blå ögon. Eller gröna?
• Misär med ljusglimt
• Veckan på dagensbok.com
• Exotisk kanotfärd
• Stökiga tonåringar på flykt

I Göteborgs hamn har man valt att placera en skylt centralt i bild. ”Sverige” står det. En pil ner och en pil upp. ”Högertrafik. Rechts fahren. Keep right. Tenez à droite.” I bakgrunden tronar fartygen. Lyftkranarna. En kajkant med metallstaket i gult och rött som hejdar besökare från att falla i vattnet. Det hade kunnat vara en skön idyll. Om inte skylten varit i centrum.

På Olofsbo havsbad är vassen inbjudande grön, men människorna gråhudade. Flickan närmast kameran har en målad grällgul baddräkt. På samma sätt har Kumla stadsbibliotek övernaturligt röda rosor. Och himlen går ton i ton med det uppfriskat blå höghuset Kronprinsen i Malmö.

Vi befinner oss i industrialismens vagga. Ett Sverige som börjat resa sig från lantbrukssamhället, som omfamnar det nya, kastar sig över det med vidöppna armar. Här finns inte tid för någon estetik. Vykorten i Fler tråkiga vykort är från 50- och 60-talet, ”då färgfotografier blev vanliga och allt nytt var värt att avbildas”, som Jeppe Wikström skriver på baksidan av boken. Trendmedvetna Sverige. Nog känner vi fortfarande igen det? Allt nytt är värt att visas. Här hänger vi minsann med. Med rondeller, höghus, shoppingcenter, campingar och simhus, operor och gågator. Att poängtera att vi nu fått högertrafik.

I Helsingborgs hamn står två poliser och hänger vid sitt fordon, allvarligt blickande in i kameran. Det är väl just detta allvar vi skrattar åt idag. Eftersom det är ett allvar vi är fullkomligt främmande inför. Idag finns det fortfarande en stolthet i Sverige, en inneboende känsla av att hävda sig. Men vi har ironiserat allvaret. Det är därför denna bok blir så rolig.

Idag är rulltrappor och rondeller inget ovanligt. På semestern, som är vardagsmat för varje heltidsarbetande svensk, åker vi till Thailand, Berlin eller åtminstone Kanarieöarna. På 50-talet var bilsemestrar inom Sverige vanliga. Att skicka ett vykort från de platser man besökt blev en fluga som fortplantade sig, och givetvis snappades detta upp. Bensinmackarna visste vad folk ville ha för foton, och visste att tillhandahålla dessa. Idag bläddrar vi semesterbilder, vi har över hundra bilder att visa på en dataskärm. På 50-talet kunde man skicka ett vykort och visa: på det här hotellet bor jag. I det här köpcentrat var vi idag. Vid den här stranden campade vi.

I Bollmora blåser det friska vindar över de turkosa mexitegelhusen. Kvinnan med barnvagn och handväska har problem med att hålla sin kappa kvar över axlarna. Är bilderna ens regisserade, tänker jag, eller råkade dessa människor bara befinna sig där? Jag lägger märke till att det är mycket barnvagnar, många kompletta familjer, och tänker att så nog trots allt inte är fallet. Men det är en befriande brist på duckfaces och inställsamma kameraleenden. Detta är inga pinuppor eller reklamretuscheringar. Det är vanliga människor. Fångade i det framväxande, fångade i det stolta. Men till större del utan stora poser.

Vi ser på dessa bilder som naiva, lite löjliga tristesser. Solkiga i kanten, anspråkslösa i sin framtoning. Idag är vi fångade i en helt annan hets. En jakt på perfektion, en längtan till andra världar, helst digitala. En brist på religion och en inneboende känsla av att det som är genuint svenskt egentligen är riktigt, riktigt tråkigt. Ur det perspektivet känns det lite uppfriskande att se en tidsålder av framtidstro, att skåda en stolthet i att visa upp. Arlanda, krocketspelare på en camping i Sunne, motorfarleder kantade med gran. Umeås gågata i nattbelysning. Femtio bilar på Solna centrums parkering.

I korthet är Fler tråkiga vykort en retro-rätt underhållningsbok att ha på toaletten. Men den vore inte underhållande utan historien i bakfickan.

Similar Posts:

• Nostalgiska hälsningar i fyrfärg
• Veckan på dagensbok.com
• Lysande om en av Sveriges etniska minoriteter
• De utsorterade
• Kärlek, moral och kommunala bordeller