Nej, skulle Fanny Ambjörnsson förmodligen säga. Generellt är killgrejer högstatus, något som alla vill ha, medan tjejgrejer är lågstatus och något som killar inte suktar efter.

Att säga att en tjej uppför sig som en kille är sällan fel, men att säga att en kille uppför sig som en tjej, det brukar vara ett försök att håna.

Rosa är en farlig färg eftersom den signalerar vår inställning till samhällets könsroller. Säg att två pappor sitter i sandlådan med barn helt i rosa.

”Hon heter Alice”, säger den ena föräldern.

”Han heter Kim”, säger den andra föräldern.

En diskussion om barnuppfostran och barnpedagogik kan nu bli rätt jobbig.

Ambjörnssons bok bygger på intervjuer kring folks inställning till rosa. Hon pratar med vuxna om barnrosa, med barn om flickrumsrosa, med män om rosa skjortor och med unga feminister om att reclaima (återta) det lågstatusrosa.

Det är ofta intressant läsning.

Som en introduktion till hur vi förhåller oss till könsroller är boken utmärkt. Nivån är någonstans mitt emellan dagstidningsreportage och akademisk grundkurs i genus. Men för den som redan tycker rosa är en farlig färg så är boken inte lika självklar.

Jag hade gärna sett att Ambjörnsson tog ställning då och då. Som forskare bör man vara neutral, man skall låta materialet tala. Men jag tror boken egentligen vill vara mer långreportage än akademiprosa. Och som journalist vinner man normalt på att ha en åsikt, på att tycka att det är ett “jävla nuläge”, utan att för den skull tappa förnuftet (alltså inte göra som Maciej Zaremba tillåts göra i DN).

En sak jag undrar över är varför intervjupersonerna inte förankras i verkligheten. Jag kan ha fel, men det känns som om intervjumikrofonen aldrig varit längre bort än 5 kilometer från Stockholms slott och just därför – för att denna miljö är den osynliga bakgrund som 95% av mediasverige utgår ifrån – behöver man inte redogöra för vem man pratar med.

Ambjörnsson är könsrollsexpert men jag är osäker på om hon gett sig tid till att bli expert på rosa.

Varför inte mer om färgen rosa och dess historia? Vad säger forskare om rosa? Vad säger godistillverkarna? Är det bara på Stureplan män har rosa skjortor, hur ser det ut i London, New York och Beijing? Hur såg det ut för femtio år sedan? Vem är det som har bestämt hur det skall se ut på H&M och BR?

Som det är nu finns det en risk att boken hamnar någonstans mitt emellan Alice och Kims föräldrar i sandlådan. Bägge tycker att det är för lite om rosa och för mycket om könsroller, Alice förälder för att han tycker könsrollssnack kan bli lite tjatigt och Kims förälder för att han redan läst grundkursen i genusvetenskap.

Similar Posts:

• Färgstark skildring av vardaglig tonårsidentitet
• ”ja mina fötter passar inte i de där trånga skorna”
• Ta tillbaka allt som är ditt
• Hur är män och kvinnor egentligen?
• Bland kufar och drömmar

På onsdag dubbelrecenserar Oscar och jag en av vårens nya debutanter, Jonas Joelson som har skrivit en Stockholmsk samtidsroman i Tabula Rasa Hotels. Oscar har läst i traditionell mening och jag har lyssnat på ljudboken. Trots att det är samma bok har vi olika läsupplevelser och uppfattningar om den. Där Oscar tycker sig ha läst boken tidigare och redan på förhand vet exakt vad han ska få, fascineras jag av ett avancerat romanbygge, detaljrika iakttagelser och svidande samhällskritik. En sak är vi dock överens om, att det är en roman med driv!

Dessutom har vår alldeles egna debutant Lina Arvidssons bok Det borde finnas regler äntligen kommit från tryckeriet. Den har inte recensionsdag förrän om sådär två veckor, men redan imorgon ska jag få trippa iväg till förlaget Gilla böcker och hämta mitt alldeles egna exemplar. Ni har väl inte missat att det redan nu går att boka den hos bokhandlarna?

Övriga nominerade till debutantpriset som delas ut på torsdag kan du läsa om här, och hitta en intressant nykläckt författare!

Foto: Lovisa Appelqvist

Trevlig läsning önskar redaktionen på dagensbok.com.

Similar Posts:

• Intervju med Lina i Sydsvenskan
• Borås Tidnings debutantpris 2012
• Favoritdebutanter
• Veckan på dagensbok.com
• Nomineringarna till Borås tidnings debutantpris klara

Det finns undantag. En silverfärgad Mercedes 300 SL står parkerad mitt i stan och ser jättestöddig ut med sina fåniga måsvingedörrar.

En Lincon Continental -78 blinkar förföriskt med sin ena strålkastare. Det beror på att den ena av de dolda strålkastarna är trasig men det ser ändå tufft ut.

Det finns ett kärleksfullt och lite nostalgiskt skimmer över den här boken som är nästan lika tjock som en tegelsten, ja, som en mexitegelsten i alla fall. Men egentligen så är det en slags samhällskritik Björn Dawidsson presenterar i sina svart-vita bilporträtt, de flesta tagna någon gång på 70-talet. Många av bilderna förekom då, 1978, i en liten stridsskrift, Bilsamhället av Magnus Mörk och Björn Dawidsson. Den var en rasande uppgörelse med bilismen, med rubriker som “Ett avgasrörs bekännelse” och “Hur mycket nytta har vi av bilismen?”. Idag, trettio år senare, kan vi småle åt den där tiden då bilar såg olika ut och fortfarande var relativt få. Man såg på långt håll om det var en Ford Anglia eller en Saab som kom runt hörnet.

På de enstaka bilder där människor förekommer är de djupt försjunkna i bilarnas innandöme, antagligen skruvande på någon trasig solenoid. Då kan man få lite ångest över all tid man själv lagt ner på sina slitna bilar. I dagens bilar byter man en datorenhet och betalar mer än man egentligen har råd med.

I den nya boken har Joppe Pihlgren har skrivit korta anekdotiska texter till bilen och bilismen. Ett slags glädjeyttringar över bilens välsignelser. Jag gläds mycket åt den detaljerade beskrivningen över hur man på rätt sätt startar en Alfa Romeo 1600 GTJ.

Länge kommer jag sitta och bläddra fram och tillbaks i den här boken, för visst har bilar en själ? I alla fall på Dawids bilder!

Similar Posts:

• ”Att göra det omöjliga möjligt”
• De sista fylleromantikerna
• En kärleksförklaring till Havanna
• Poetiskt och intimt om mor-dotter-relation
• Poetisk fotodagbok från Bryssel

Just den här sjuka och något tröttsamma världen utgör grundproblematiken i Jungerstens debut Wannabe. Här snackas det skit, ryggar klias och ingen är, någonsin, riktigt sig själv. I centrum står Tove, några och tjugo. Hon vill bli skådespelerska. Hon vill det så mycket att hon nästan går sönder. Teatern är hennes enda och sanna hem: får hon inte stå på scen kan hon lika gärna dö. Hon förbereder sig minutiöst, är perfektionist ut i fingerspetsarna och kan aldrig nöja sig med något som ens antyder det mediokra. Medan hon bidar sin tid inför sitt hopfantiserade genombrott jobbar hon som statist på Wasa Teater och låter den ynkliga lönen släcka törsten på stammishaket Ernst.

Ganska snart förstår vi att Tove inte älskar. Det finns ingen kärlek vare sig i hennes förhållande till teatern eller till andra människor. Det som finns är istället en besatthet. En fullständig fixering vid att bli sedd, uppmärksammad och erkänd.

Detta är en roman om ensamhet och utsatthet. Och om längtan efter att vara Någon, bli Någon. Så mycket att detta “wanna be” blir en wannabe. Det är ungt, det är hudlöst och det är naket: Sara Jungersten gestaltar Tove som ett enda stort sår som, likt en vansinnig inkarnation av Raskolnikov, febrigt drar runt på Wasas gator. När hon inte barrikaderar sig inne i sin lägenhet i väntan på att livet ska börja. Men trots att Tove är lika snygg som begåvad (det vill säga mycket) vill det sig inte riktigt. Hon spricker i proven till teaterhögskolorna, blir aldrig teatersällskapets prima donna eller spelets primus motor. Dock är hon utrustad med en kämpaglöd och ett självförtroende som skulle få Nietzsches Übermensch att få akuta mindervärdeskomplex. Det är inte bara det att Tove stör sig på blonda småtjejer, tjocka människor eller dem som köper vinterkläderna på H&M. Hon är också övertygad om att Rachmaninovs musik är till för människor som hon: människor som kan urskilja och förstå det som är vackert. Kort sagt, de som har förmågan att känna, leva och tänka.

Jag köper allt det här. En gång, för länge sen, var jag nog lite som Tove. Teaterdrömmar, världen var svart och vit. Visste man inte vem Dostojevskij var så var det tack och ajöss och drack killen rom och Cola var det det inte värt besväret att ens börja snacka. Så visst är Wannabe trovärdig. Den som någon gång har varit insyltad i teatervärlden lär känna igen sig. Och visst är det viktigt att berätta den här historien. Det är inte här mina “Men…” börjar. De är snarare som en sorts aning. För något är det som inte riktigt fungerar. Vad? Wannabe är inte tillräckligt engagerande. Jag har inga problem med det faktum att jag faktiskt inte gillar Tove (det är rätt skönt att känna motvilja mot personer i böcker). Det jag har problem med är att jag faktiskt inte bryr mig och likgiltighet är en av mina största fasor.

En dramatikervän till mig sa en gång att för att visa på orättvisor, uttjatade klichéer och så vidare måste man använda sig av motsatsen. Jag förstod då inte riktigt vad hon menade, men efter att ha läst Wannabe tror jag att jag börjar greppa vad det hela handlar om. Historien om Tove och hennes teaterdrömmar är alltför fylld av klichéer, alltför förutsägbar och alltför sönderskriven för att jag ska ge stående ovationer. Dessutom är språket för redovisande. Det är much more tell and far less show för att det ska lyfta från boksidorna.

Ett annat problem är bokens målgrupp. Vilka riktar den sig till? Fjortonåriga tjejer med teaterdrömmar kommer med allra största sannolikhet att falla pladask, men annars har jag svårt att se vem boken skulle kunna tilltala. Ämnet berör och är viktigt, men som litteratur betraktat är det något man läser och sedan glömmer. Om Lisa Langseths film Till det som är vackert (förlåt Alicia Vikander, du var ändå genialisk!) var alltför övertydlig, på gränsen till didaktisk, blir Wannabe mer av en lista som prickas av: snygg tjej (check!), ätstörningar (check!), destruktiv affär med förste älskaren/snygge skådiskillen (check!), för mycket alkohol och knark (check!). Det tar udden av historien, tyvärr. För Toves historia förtjänar att berättas. Hade Jungersten använt sig andra narrativa verktyg hade jag applåderat helhjärtat.

Similar Posts:

• För trång ram för mästerverk
• Fatwadårå?
• Om dur i moll
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• A Girl’s Guide To Modern European Philosophy

Kaffehistorien är nog den som gjort djupast intryck på mig. Bilderna av spindelnät som spunnits efter att spindlar fått olika droger är obehagliga för den som, liksom jag, gärna dricker kaffe: med LSD i kroppen spinner spindlar ändå symmetriska och täta nät, har de fått marijuana syns fortfarande grundstrukturen i näten, även om den är långt ifrån perfekt. Men när spindlarna fått koffein blir näten alldeles skeva och odugliga till insektsfångst. Jag blir glad när författaren, lundaprofessorn Ulf Ellervik, konstaterar att resultaten kanske inte går att överföra direkt från en art till en annan, och att slutsatsen av studien nog först och främst bör vara att koffein ska förbjudas i spindlarnas värld.

Ulf Ellervik har glimten i ögat när han skriver, och det gör att även svår kemi känns lätt. När han drämmer till med ett par osedvanligt knepiga kemiska begrepp i texten inleder han med att de har ”de outtalbara namnen” ditt och datt – vilket signalerar till läsaren att man inte MÅSTE staka sig igenom dem om man inte tycker att det är intressant.

Hela boken andas en känsla av att kemi är kul och spännande – och att den är möjlig att förstå även för den som inte är fackman.

Ellervik tar fram otaliga exempel på de vedermödor olika forskare utsatt sig för, för att begripa sig på gifter, droger och illaluktande ämnen. En anekdot handlar om kemisten som lyckades samla in skunksekret för att analysera det – men fick hela universitetet emot sig, och fick avbryta försöken på grund av stanken. Idag vet man att sekretet innehåller några svavelföreningar, som också bildas när öl får stå framme i solljus – så att påstå att gammalt öl luktar skunk är alltså helt korrekt.

Ulf Ellerviks bok var prisbelönt redan innan den kom ut – i vintras fick manuset det nyinstiftade Pi-priset för populärvetenskaplig litteratur. I ett sånt läge blir förväntningar lätt extra högt ställda. Men Ulf Ellervik lyckas infria dem med råge. Han har berättarförmåga, och han lyckas visa hur kemin gör det möjligt att begripa sig på världen. Att han är bra på att använda liknelser gör inte saken sämre; att hundar har bättre luktförmåga än människor förvånar inte längre när man vet att människans luktsensorer finns i ett område som är stort som ett frimärke, medan hundens är stort som ett badlakan, hopvecklat i nosen.

De många bilderna gör också att boken är trevlig att bläddra i, och de små strukturformlerna i marginalen hjälper till att förstå varför olika ämnen med snarlikt utseende beter sig som de gör.

Bara två detaljer retar mig. Dels saknar jag ett register. Eftersom boken innehåller så många bra historier vill jag ju snabbt kunna leta rätt på dem när jag ska försöka återge dem, men inte riktigt minns hur det var.

Dels framställs nobelpristagaren Fritz Haber som ett exempel på den goda kemin. Visst, han lyckades framställa ammoniak ur luftens kväve, något som gjorde det möjligt att framställa konstgödsel – helt klart en positiv upptäckt för mänskligheten. Men att Fritz Haber var hjärnan bakom tyskarnas första storskaliga försök med stridsgas under första världskriget framgår inte i boken. Attacken skördade 15 000 offer, varav 5 000 dog. Haber utvecklade också det insektsmedel som Hitlertyskland – visserligen efter Habers död – använde för att mörda miljoner judar i koncentrationslägren.

Ellerviks slutkläm i boken är att kemin varken är ond eller god, utan helt enkelt spännande. Jag skulle vilja modifiera slutsatsen: Kemin är både ond och god. Det spännande är vad vi gör av den.

Similar Posts:

• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Bobby Fischer och Erik Penser i köket, inte Jamie och Per
• Gifterna i badrumsskåpet
• Tänkvärd lattevariant av miljöengagemang
• När verkligheten övertäffar dikten – och till och med fantasin!

1980: Den sydkoreanska militärregimen slår brutalt ned protester i Kwangju. Soldater skjuter skarpt rakt in i folkmassan av studenter och arbetare. Offren kunde ju lätt avskrivas som farliga nordkoreanska agenter, och vad omvärlden angick måste ju alla som står upp mot Kim Il-sung vara de goda även om de ibland måste ta i med hårdhandskarna. Man gör ingen omelett utan att krossa skallar.

1982: Den unga kvinnan Yunhui går med på att gömma Hyonu, en av studentledarna som är på flykt undan “rättvisan”, i en liten stuga uppe i bergen. Där bygger de två ett eget litet Shangri-La, odlar sin egen mat och eldar i sin egen spis, och det går naturligtvis som man förväntar sig. Tills Saken kallar honom tillbaka igen och de skiljs åt.

1989: Berlinmuren faller. Mitt ibland tyskar som gråter av lycka står Yunhui, en ensam sydkoreanska i exil från ett evigt delat land, där regeringarna på båda sidor är upptagna med att ta avstånd från varandra och undertrycka alla idéer om en enda väg framåt.

2000: Efter 18 år släpps Hyonu ut ur fängelset, en medelålders man, fysiskt och mentalt ärrad av decennier i isolering, vilsen i den här nya världen med mobiltelefoner och påstådd demokrati, även om de som satt vid makten då fått gå fria och förklara sig själva förlåtna; den fredliga övergången innebar kompromisser. Han är ingen Oldboy på jakt efter hämnd, han vill bara söka upp henne, men 18 år är en livstid och hon är död sedan flera år tillbaka. Han får nöja sig med stugan som står kvar och breven hon aldrig kunde skicka till honom.

Och där börjar vår historia.

Hwang Sok-yong vet vad han talar om: han var med 1980 och satt själv i fängelse för politiska brott flera gånger om. Hans förra bok på svenska, debuten Berättelsen om Herr Han, är något av det starkaste jag läst: en kort men bajonettskarp sorgeskrift över alla som tvingades dansa för antingen den ena eller den andra pipan i skuggan av Koreakriget. Den gamla trädgården utspelar sig många år senare, när kriget (som ännu idag inte är slut) förvandlats till historia, men utgår från samma ilska över hur makten håller tankar i schack genom att demonisera och skrämmas, och bygger ut temat över 20 år och nästan 600 sidor. Han tror fortfarande på idéerna: det var rätt att göra uppror, man kan inte acceptera diktatur som enda alternativ - men samtidigt, decennier senare kan han inte undgå att se hur naiva de var heller.

Resultatet blir lika delar 1984 och Onda andar, men med satiren utbytt mot en förbannad melankoli. Hyonu sitter där i stugan som en gång var hans paradis och nu har blivit en frivillig munkcell, bläddrar bland gamla papper, följer livet han skulle ha levt med Yunhui men som hon blev tvungen att leva ensam. Själv hade han ju hjärtat på rätt plats men drev från den ena People’s Front Of Judea-aktiga grupperingen efter den andra, osäker på var han stod politiskt förutom att han var emot diktaturen. Och medan han stolt tog sitt straff och vägrade ge upp de idéer som regeringen tillskrev honom var det hon som fick leva i landet som tog stormsteg framåt men aldrig ville erkänna vad kostnaden var.

Hwang skriver så fantastiskt vackert, detaljerat och genomdränkt i en längtan efter det omöjliga som får det att värka i hjärtat. Bit för bit mejslar han ut sina karaktärer, inte minst då Hyonu och Yunhui, som känner varandra i några veckor och sedan lever för idealbilderna av varandra i decennier; han bakom fängelsemurarna, hon i skuggan av de där större murarna som byggs i alla samhällen: kvinna i en manlig värld, konstnär i ett ekonomiskt under, pragmatiker bland utopister.

Det är en berättelse som ekar i alla 1900-talets små och stora konflikter, i alla som behöver hitta en väg framåt ur krig och diktatur. Ibland måste man svälja oförrätterna för att kunna gå vidare, ibland måste man acceptera att de som bestämde inte fick sitt straff, att paradiset aldrig blev mer än en illa skissad dröm som höll ett par månader. Man måste lämna Shangri-La och leva i verkligheten. Men man kan fan inte glömma.

Similar Posts:

• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Return of the son of shut up and play your Gitarratur
• Vem är du, och varför?
• Rum 101 1/2
• Nord och syd

Journalisten Lovisa Lamm debuterar nu med en bok om Nordkorea, och närmare bestämt om den svenska ambassaden där – i skrivande stund fortfarande den enda västliga ambassaden i Nordkorea. Om denna ambassad har Sveriges tidigare chargé d’affaires i Pyongyang, Erik Cornell, skrivit i boken Nordkorea – sändebud till paradiset (Studentlitteratur 2007). Det är dock en bok av helt annan karaktär – till innehåll och disposition som en lärobok – än den bok Lovisa Lamm härmed lägger fram.

Hon berättar i inledningen om sin fascination för Nordkorea och dess hemligheter. ”Jag vill underkasta mig och ryckas med. Sugas upp och in i denna skenvärld” utbrister hon, efter att hon berättat om hur hon varje dag cyklar i Stockholm med nordkoreansk musik på högsta volym i högtalarna. Säkert bidrar det faktum att hon inte får mer än styckevis information om det gåtfulla landet till hennes fascination och nära på besatthet. Det okända lockar.

Till slut får hon då sin dröm uppfylld och får resa iväg. Men boken handlar mindre om hennes egen resa (den fungerar snarare som ögonblicksbilder av de egna upplevelserna för att öka dispositionens dramatik), och mer om några enskilda personers öden, som Lamm söker upp för att kasta ljus över Nordkorea i allmänhet och Sveriges ambassad i Pyongyang i synnerhet. Så får vi t.ex. stifta bekantskap med den ovan nämnde Erik Cornell, den förste svensken på plats vid ambassadens öppnande 1975, Kaj Björk, och paret Kerstin och Ulf Moliter, som var i Nordkorea för att för svensk industris räkning installera en gruvanläggning.

Mycket gripande blir det när Lamm söker upp Kim – en av mycket få nordkoreanska invandrare i Sverige. Hon för flera samtal med honom och genom honom framträder en mycket komplex bild av Kims hemland. Det är för honom inte övervägande förknippat med hat mot den förtryckande regimen, utan han har mycket stark hemlängtan och talar om allt som trots allt är gott med landet, och om sin familj och sina släktingar som han saknar mycket. Vid ett av deras möten på ett kafé i Stockholm sjunger Kim en sång från sitt hemland för Lamm – en väldigt stark scen.

Rent generellt kan man säga att det löper två spår genom berättelsen – dels de olika individuella berättelserna hos personerna som Lamm möter och som naturligtvis är värdefulla i sig, men också fungerar som belysning av det andra spåret: Den egentliga berättelsen om upprättandet av Sveriges ambassad i Pyongyang och de olika turerna kring det. Uppenbarligen tillkom ambassaden i huvudsak för att skydda svenska företags investeringar i Nordkorea, som i mitten av 1970-talet blomstrade ekonomiskt och industriellt. Först i senare tid har ambassaden kommit att fungera som förmedlare av t.ex. biståndsrelaterade ärenden (som var särskilt intensiva under den svältkatastrof som drabbade landet under 1990-talet), och förmedlar nu också USA:s diplomatiska förbindelser med Nordkorea.

Jag kan ibland störa mig på textens upplägg som i hög grad bygger på att varva de olika berättelserna i korta sekvenser och därigenom hålla upp dramatik och flöde i texten. Det fungerar oftast, men känns ibland också lite tunt och monotont. Och nästan varje stycke inleds på samma effektskapande vis: ”Lobbyn är nersläckt”, eller ”Skaror av barn drar fram på Pyongyangs gator”, vilket också blir lite tjatigt. Och som den journalist Lamm är utnyttjar hon historiskt presens flitigt, vilket blir lite tröttsamt, och överraskningseffekten uteblir.

Trots detta är det en intressant, lättläst och tidvis gripande bok som Lamm har skrivit. Och boken utkommer ju väldigt lägligt – landets ledare Kim Jong Il avled i höstas och världen följer med spänning vad som skall hända med detta isolerade land. Lamms bok skingrar väl inte direkt frågetecknen eller tar kål på några myter, men skildrar personligt och engagerat en av världens få kvarvarande ”kommunistiska” stater – en veritabel anomali i vår upplysta tid.

Similar Posts:

• Hälsningar från korrens ytliga vardag
• Nord och syd
• Pyongyang med all-inclusive från 11.995
• Här är ingenting riktigt perfekt
• Hur skulle dina actionfigurer sälja?

I 1980-talets Göteborgsförorter Gårdsten och Bergsjön hör Miira ändå till de lyckligare lottade. Hon hör till dem som har föräldrar som åtminstone inte gett upp helt. Föräldrar med jobb. Mamma, som städar trappor, har visserligen så ont i ryggen att hon ibland bara kollapsar på golvet och skriker åt Miira att gå därifrån, och får kravla på alla fyra in på toaletten. Pappa tycker sig ha haft turen att kunna byta upp sig till fastighetsskötare. Han sanerar självmordslägenheter och nerspydda trappuppgångar, men har åtminstone mer variation och frihet där än vid löpande bandet på Volvo.

Själv är Miira på en gång pinsamt medveten om hur bortkommen och sunkig hon är i förhållande till ”snobbarna” i radhusområdena och inne i stan, och minst lika medveten om att hennes någon gång nya kläder eller åtminstone inte så supige pappa kan få vännerna att känna sig ännu sunkigare. Det är de där nyanserna, ofta finurligt gestaltade även i språket, som gör Ingenbarnsland till en så trovärdig och påträngande skildring. Kombinationen av underlägsenhetskänslor, revanschlust och storhetsvansinne kan vara nog så komplicerad hos en liten tjej som både känner en sorts lojalitet med och drömmer om att komma bort ifrån förorten.

Miira vill bli ”Proffs”, kanske psykolog eller hjärnkirurg eller någonting. Fast när klassen i högstadiet ska få välja praktikplatser kan man kryssa i diskare, restaurangbiträde, lokalvårdare, lagerarbetare eller barnskötare. Längre än så sträcker sig tydligen inte skolans ambitioner för eleverna i ”finneballeklassen” och Miira hatar att gå där. Hon tycker att hon ”blir efterbliven”, nedvärderad och stämplad som invandrare fast hon ju är född i Sverige. Hennes frustration tar sig både destruktiva och självdestruktiva uttryck, hon slåss, hon vandaliserar, snattar, super och bombhotar skolan, men så småningom tycks hon vara på väg att lära sig välja sina slag, att kanske, kanske anpassa sig lagom för att kunna ta sig vidare utan att tappa bort sig själv på vägen.

Den här romanen borde läsas inte minst av lärare, socialarbetare, politiker och andra som har möjlighet att hjälpa eller stympa ungar för livet. Det är ingenting annat än skrämmande att den faktiskt utspelar sig under en tidsperiod när välfärdssamhället väl peakade, och att klyftorna bara ökat sedan dess.

Samtidigt finns det ju något djupt hoppingivande i all den där energin som Miira besitter. I hennes ilska mot att hela tiden behandlas som mindre vetande, som ett objekt, en nolla. I hennes vägran. Hoppingivande och läskigt, kanske, för vart all den där energin tar vägen i ett samhälle som inte har vett att ta vara på den, ja, det finns det ju gott om otäcka exempel på.

Och frågan är om inte ett sådant samhälle enbart har sig självt att skylla.

Similar Posts:

• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• The man who does the dishes
• De mångkulturella och Vi andra
• Ryggont vid läsning, ändå bra!
• Bakom överklassens kulisser

Precis som debuten Reglerna (2008) upprättar Handlingen snabbt en distans till läsaren som håller i sig romanen ut. Även huvudpersonerna i de båda böckerna har likheter. Det är egensinniga ensamvargar som emellanåt får osympatiska drag. Det skulle till och med kunna vara samma person som bär huvudrollen i både Reglerna och Handlingen.

I Handlingen försöker jaget att närma sig världslitteraturen. I lägenheten som hon delar med sambon Màrams finns Biblioteket, ryggarna står radade bredvid varandra i sin mängd, innanför sina tjocka, slitna pärmar.

Jag har ju sett det ske otaliga gånger, varför kan jag inte bara göra det? Gå nära en bok, vända den och blanda mig med dess innanmäte. Vad är jag rädd för? Kanske tanken att boken å ena sidan ska sluka mig och inte jag den, eller å den andra att jag inte ska bli insläppt.

Många av de grubblerier som huvudpersonen har gentemot läsningen och böckerna är starkt igenkänningsbara. Rädslan eller oron finns nästan alltid hos mig inför läsningen av en ny bok. Tänk om den är för svår, om jag inte förstår den, eller om den helt enkelt är tråkig eller dålig. Just rädslan för att inte kunna komma in i den.

Jaget i Handlingen försöker på olika sätt för att komma igång med projektet Världslitteraturen: hon anmäler sig till en kurs och pratar med “kufarna” på bänken på torget och hon läser Roland Barthes Litteraturens nollpunkt om och om igen. Men det är först när jaget ger upp ambitionen som hon hittar glädjen i litteraturen. Av en slump plockar hon fram Alfabet av Inger Christensen:

Jag tog åter fram Alfabet, jag kunde inte slita mig från dikten, den svällde ut i ett väldigt delta av allt, jag kunde omöjligt lägga den åt sidan. Jag lade mig ner på sängen, det var början på genombrottet. Jag kände det i hela kroppen - förändringen.

Precis som litteratur gör i den verkliga världen, inte bara i romanens, hjälper böckerna jaget ur sorg och depression. Ett barn blir inte fött och det är först när hon får Kaddish för ett ofött barn av Imre Kertész i sina händer som hon börjar hitta ut i verkligheten igen.

Och jag tänker att det är där litteraturen fyller sin funktion, när den transporterar oss mellan våra olika verkligheter.

Similar Posts:

• Utvecklingsroman med perspektivförskjutning
• Tack för det Modernista!
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Det handlar bara om oss
• Sveriges första Facebook-bok