Elin Berge besökte Nora under två sommarveckor och hamnade på både utomhusauktioner och begravningar. Men framför allt präglas bildurvalet av det faktum att hon vid tillfället var gravid. Barnvagnar, dockor, dopklänningar är sådant hon valt att fotografera.

Pieter ten Hoopen bor nära Hjo. Han har skildrat staden under olika årstider. Som för att motverka att bilderna blir alltför idylliska har han skruvat ner färgerna till till en dov tonskala. Han har också lagt på ett slags filter, som om bilden visades genom ett smörpapper.

Lars Tunbjörks bilder känner man igen. Ett hårt blixtljus och starka färger skapar en slags dramatisk tristess. Hans hemma-hos-bilder hos Eksjöborna är på nåt sätt rena motsatsen till ett traditionellt heminredningsreportage.

Det är en bra sak att kommuner intresserar sig seriöst för fotografi och ger uppdrag åt några av Sveriges mest välrenommerade fotografer. Deras arbete ger sannolikt en mer realistisk bild av de förvisso pittoreska men samtidigt levande trästäderna. De tre fotograferna har trängt bakom träfasaderna och mött människorna. Men åtminstone beträffande ten Hoopen och Tunbjörks bidrag får jag en känsla av att deras utmejslade berättartekniker på något sätt tar över. Det blir mer ten Hoopen och Tunbjörk än Hjo och Eksjö.

Och jag kan inte låta bli att längta efter dom där stora berättelserna som det ryktats om. Elin Berges fortsättning på berättelsen om de thailändska kvinnorna, Lars Tunbjörks skildring av kontoren i Los Angeles och Pieter ten Hoopens stora projekt om den lilla orten Hungry horse i Montana.

Similar Posts:

• Varför har dom så mycket sladdar på kontoret?
• Jag vill veta mer!
• Var finns ett paradis på jorden? Jo i våra parker!
• Vart är vi på väg med den svenska fotografin?
• Avslöjande

Flera gånger under läsningen undrar jag varför jag väljer att läsa den här boken. Är det för att jag ska kunna frossa i berättelser om anorexi? Är det för att jag själv haft anorexi och 1: vill göra en jämförelse, 2: vill känna igen mig, 3: vill få en sorts återfallskänsla? Jag ska försöka förklara. Terese Alvéns bok handlar om en ätstörning, om Alvéns egen ätstörning, som kategoriseras som anorexi. Jag, som läst Alvéns bok, har haft en ätstörning, och fick samma diagnos som Alvén. Alltså, jag känner en slags gemenskap.

Alvéns bok handlar om en ätstörning som kallas anorexi. Det är en ätstörning som är typ, ja, vad ska en säga, demoniserad kanske. Det är en ätstörning om vilken en kan få höra att: Det handlar om självdestruktiva tonårsbrudar. Det handlar om tjejer som försöker få uppmärksamhet. Det handlar om tjejer som är utseendefixerade. Det handlar om tjejer. Det handlar om tjejer som har för stora krav. Det handlar om tjejer med trauman från uppväxten. Det handlar om (vita) tjejer som lever i i-land och har det alldeles för bra. Det handlar om tjejer som läser tjejtidningar. Det handlar om tjejer. Och liknande. Och en del annat.

Det är en ätstörning som på något sätt fascinerar (jag har hört att det är den form av psykisk sjukdom som ska vara dödligast, typ, jag tror att det fascinerar). Om en har haft en ätstörning, till exempel anorexi, kan det lätt kännas som att en har en problematisk inställning till sjukdomen. Jag känner så. Som att frågan “Är jag frisk nu?” finns där ibland (obs. utgår från egna upplevelser och vill försöka undvika generaliseringar). Eller frågan: Hur kunde jag bli sjuk? Eller så kan en undra, är det här en sjukdom? Är det något annat? Och om ett ätbeteende är stört, finns det då något som är normalt? Och vem äter normalt? Och kan normer om ätande på något sätt kopplas samman med andra normer, kan psykisk sjukdom kopplas samman med normer och makt? Det här är frågor som jag menar behöver diskuteras i samband med en sorts allmän syn på ätstörningar – och med vårdens, och de ätstördas (här kommer första problemet, ska jag skriva ”ätstörda” (det låter stört), ska jag skriva ”drabbade” (det låter som passiva offer), ska jag skriva ”sjuka” (det låter som att jag slår fast sjukdomsbilden, som kan vara lite stigmatiserande)) syn.

Okej, jag har skrivit så långt utan att komma in på Viktig. Jag tänker att det var viktigt. Att göra det. Beskriva någon sorts utgångspunkt. Det finns ju många olika utgångspunkter. Och min utgångspunkt präglar min läsning. Jag kan inte läsa Alvéns bok som en ögonöppnare, som en sann och ärlig bok som ger ett perspektiv från insidan och får mig att förstå hur det verkligen känns och hur en anorektisk hjärna funkar. Jag kan kanske känna igen mig, då kanske jag förstår mer. Eller så känner jag inte igen mig (för en ätstörd person kan vara på olika sätt, till exempel ha olika kön, ålder, frisyr, sexuell läggning, favoritfilm, hudfärg och så vidare), då kanske jag förstår mindre (och blir kanske frustrerad för att jag inte fattar). Jag har en del problem med boken.

Jag har problem med hur hon identifierar sig som mamma, fru och inspiratör. Jag har problem med hur det känns som om allt framställs som så himla fint och positivt bara en får barn. Typ. Jag har problem med lyckligheten. Med det peppiga tilltalet. Med hur jag får känslan av att det är något oproblematiskt med hela ätstörningen. Som att det bara är att ta sig i kragen, sparka sig i baken och blir frisk. Som att det bara handlar om den enskilda personen. Som att det inte är så komplicerat.

Visst, Alvén skriver om skönhetsideal. Om hur det påverkar (unga tjejer). Om hur det är negativt. Och när hon berättar om hur hon när hon var som sjukast blev uppmärksammad av folk som ville att hon skulle börja arbeta som modell så blir det så tydligt hur sjuk modevärlden är (ja, modeagenturer raggar fortfarande modeller vid anorexikliniker). Hon berättar om det rent konkret, faktiskt, så är det. Men kanske att det kan problematiseras mer än vad som görs i Viktig. Som att tänka på diskriminering och förtryck och könsmaktsordning och heteronormativitet och så. För det finns kanske en koppling. (Tipsar här om en annan bok om ätstörningar, antologin Ätstört, där olika skribenter tar upp olika vinklar av problematiken, på ett kanske mer samhällskritiskt sätt.)

Ett tag tänker jag att jag har problem med en sorts romantisering av anorexin. Eller kanske inte romantisering, kanske snarare en sorts stolthet, eller liknande, jag kan inte beskriva det bättre. Som att en kan vara stolt över att ha blivit sjuk, att faktiskt ha varit så smal (jag har känt känslan, kanske är det bara jag som känt den, kanske är det mina känslor som jag speglar i texten – eller så är jag inte unikt ensam om känslan, kanske är det ett sjukt smalhetsideal som gör att när vi tänker att vi lyckats vara så där idealt smala så får vi som små kickar av belöning). Eller för att det lätt blir en känsla av romantisering över något som brukar illustreras med en bild på en ung tjej som är smal och skör och kanske tittar neråt och vänder bort ansiktet. Jag har kanske inga belägg för mitt påstående, det är bara en känsla. Det enda jag kan säga konkret är att vikt skrivs ut i siffror – det är problematiskt, eftersom det kan fungera som en så kallad trigger för en person som har anorexi (eller håller på att utveckla, eller vad en nu ska kalla det), det vill säga, det kan sporra en anorektisk person att gå ner mer i vikt. (Om den här kommentaren låter välinformerad är det för att jag känner till fenomenet från Aorexi- och Bulimikontakt (tipsar alltså om den föreningen).)

Jag tänker på att det är viktigt att berätta och prata om det. Asviktigt! Men jag tänker på hur varje påpekande av en norm också riskerar att bli en reproduktion av samma norm. Terese Alvén är en kvinna, eller om hon kanske vill bli kallad tjej, som är vit, medelklass, heterosexuell. Som håller på med träning. Som är hälsosam. Som haft anorexi. Risken med hennes berättelse är att den får hennes version av ätstörningen att framstå som ”den riktiga” versionen. Fast den inte finns. Så att andra versioner – ätstörningar i andra kroppar typ – inte blir synliga.

Sen tänker jag att jag behöver kanske inte vara så kritisk. Varför måste jag vara så kritisk? Är jag inte kritisk bara för att Alvéns Viktig inte gör samma analys av ätstörningar som jag, beskriver en situation som min, eller handlar om mig? Jag vet inte, jag tror jag försöker vidga min kritik, ett sorts bredare perspektiv.

Det finns ett fantastiskt, intressant kapitel i boken. Det handlar om kommentarer på Spark i baken efter att Terese Alvén berättat om sin ätstörning. Hon beskriver hur kommentarerna kunde vara elaka. Att de kunde ifrågasätta hennes friskhet. Och jag funderar på detta. Är jag en av dem? Jag vill inte vara det, för jag tänker inte att Terese Alvén är sjuk. Och jag vet inte om jag egentligen är intresserad av att diskutera vem som är frisk eller inte. Det som är intressant är hur dessa kommentarer fungerar. Att en person som en inte känner kan ta sig rätten att avgöra om en är frisk. Vem fan är frisk? vill jag skrika då. Det finns kanske en sorts koppling till annat, aktuellt och omdiskuterat (nät-)hat. Mot kvinnor med makt (en träningsblogg är också makt) och synlighet. Att säga att en människa är sjuk är att ta ifrån henne ganska mycket makt.

Jag frågar mig själv, har jag problem med den här boken för att den helt enkelt inte är den bok om anorexi som jag tycker behövs? Den bok som diskuterar makt, normer, förtryck, strukturer, sjukdom? Det här är ju inte en sån bok. Det här är en pepp-bok. Tror jag. Jag tycker att det är en fin tanke. Asfin! Och viktig! Att ta bort skammen. Att säga att det inte är kört. Att våga prata. Och många bitar av texten är bra, jag känner mig berörd (men är alltid osäker på om det handlar om mig eller boken). Men samtidigt så känns det som om boken inte riktigt funkar på mig. Jag är kanske fel målgrupp.

Similar Posts:

• Kroppar, makt och poesi
• Tårar och glädje i skuggan av döden
• Hemskt men trivsamt
• Lindansösens fall
• Skillnaden på sjuk och sjuk

Hur motiverade tsar Nikolaj sitt krig mot Osmanska riket?
Hur förklarar man befolkningsökningen?
Vad innebär teorin om parasiternas virulens?
Hur stort blev det arabiska väldet?
Hur blev Nigeria självständigt?
Härled ordbildningen vaccination.
Vad påvisade Louis Pasteur?
Redogör för Thomas Robert Malthus teori.
Vilken roll spelade handeln?

Linn Hanséns nya diktsamling för ofta tankarna till en historielektion. Liknade skolboksutsnitt återkommer gång på i boken och bildar en stomme av torr men finurlig undervisningspoesi där den övergripande frågan förstås är: vad är historia?

Vad är historia här är historien om henne hon hade byxor.
Vad är historia hon delade med sig det är generöst men är det historia.
Ingen ser en från balkongen det är fakta inte historia.
Det uppstår kärlek det är inte historia det är ekonomi.

Genom språket söker Hansén dekonstruera framför allt själva begreppet historia. Vad det är, hur det låter, vem som är historisk, vilka handlingar och händelser som uppvärderas till att bli historia. Hela tiden gör hon det på samma pedagogiska, korthuggna vis. Meningarna lämnas öppna och gapande i all sin enkelhet; stilistiskt okomplicerade med versal och punkt och utan bisatser, men framskrivna i en rytm och komposition och med tillräckligt mycket undertext för att göra dikten frågande.

Som bäst är Gå till historien när den lämnar den övergripande frågan och tillåter sig att närstudera detaljer och sidospår. En bit in i samlingen kommer till exempel berättelsen om urtidsmännen och urtidskvinnorna:

Urtidsmän och urtidskvinnor har inga svordomar och de
samlar bären i munnen.
De har ingen sax.
Det är dagsljus och de har ingen sax men de har ett barn.
Ansiktet är litet och tillhör ett barn.
Det finns ingen vagga ingen vagn och givetvis inte heller
våtservetter.

Här närmar sig Linn Hansén historiebegreppet från ett annat håll och svävar ut i vad som tycks vara en fri fantasi, berättad på ett sätt som påminner om när en vuxen försöker förklara världens svårbegripliga tillstånd för ett barn. Undervisande men ändå lekfullt.

Något annat som är intressant är när vi får fördjupa oss i det abstrakta och för poesin klichéartade begreppet längtan. Hansén skriver:

Vad är historia att längta är historia.
Det som händer när man längtar är att det blir längre.
Det blir längre att gå.
Längre att vänta.

Det är vackert och intelligent skrivet, något händer med texten i detta skede. Vi lämnar den knastertorra historielektionen en stund och kommer närmare historiens kött och blod. Jag hade gärna fått mer av dessa instick, mer av fantasi och känsla som friktion mot det ständiga frågandet och undervisandet. Men till största del smattrar dikten på i samma tonläge och ställer samma frågor fast i olika skepnader. Lär oss ungefär samma sak igen och igen. Ja - för att förstå historien måste vi först förstå hur vi pratar om den, men sen då? Vad finns mer att säga? Och vad hände egentligen med urtidsmänniskorna?

Similar Posts:

• Peppar, peppar….
• Ja, men vad är det som är queer?
• Vecka 21: Debutanter, genier och demokrati
• Greklands sak är vår
• Från Buddha till genteknik

Högre insatser är det däremot i Project psykvården i Sverige anno 10-talet. Det verkar helt klart riggat för att det ska gå dåligt. Och när det gör det (för det gör det, det går riktigt dåligt) så sitter en jury av massmedia där och tittar på och bedömer utan att låtsas om att det är riggat från början. Sen kommer drevet och röstar bort dem som inte klarar trycket.

Jenny Åkervalls debut handlar om en pressperson i statsministerns stab och en psykiater i öppenvården. Deras historier varvas och persongalleriet växer sig ganska stort utan att det blir rörigt. Engagemanget för sina yrken och den enorma tyngden av konstant stress är vad de har gemensamt till en början. Sedan börjar mystiska kuvert dyka upp på bästa Hollywoodthriller-manér.

Kuverten och den lite mystiska biberättelsen är dock inte det som fick mig att sträckläsa den här boken; dessa inslag kan jag både ha och mista. Arbetsplatsskildringarna i den absoluta toppen av politiken och i psykiatrins absoluta medelpunkt (bland annat på akutpsyk) i kombination med livspusselstressen är det som är riktigt skickligt beskrivet samtidigt som det är spännande. Jag gillar den blandningen. Som Helena von Zweigbergks Anna och Mats bor inte här längre möter Anders Pihlblads Drevet går.

Jag hatar Annas man Jakob för att han hela tiden känner sig hotad av hennes jobb. Och jag älskar att få veta hur en taffligt planerad statsministerlunch i Kiruna kan gå till. Jag hatar politiken som tvingar Anna att klämma in ytterligare patienter per dag trots att hon redan har för mycket att göra. Och jag (som aldrig varit fast anställd) älskar att få läsa om de oskrivna regler som finns på en arbetsplats (t.ex. att det är obligatoriskt att närvara vid det dagliga fikat, annars ses det som en tydlig markering). Samtidigt som de små vardagliga problemen dyker upp och kräver lösningar tvingas de titta på sig själva med omvärldens ögon för att kunna förebygga nya problem. Hur något ser ut är mer viktigt än vad som faktiskt hänt.

Det är lite förutsägbart ibland men det gör ingenting eftersom historien känns så trovärdig. Det finns kanske till och med en poäng i att ha karaktärer med förutsägbara problem i sina privatliv i just den här historien. För hur unika är vi egentligen i de problem som vi går runt och håller hemliga? Och vems syften tjänar vi, vi som ser oss som helt vanliga människor?

Similar Posts:

• A lighter shade of blue
• Förfärande, folkbildande och spännande om smutsig handel
• Spännande om slump, sorg och blödande hemligheter
• Välskrivet och spännande om välfärdens baksidor
• Hjärtskärande och kusligt om ensamhet och längtan efter att förstå

Men det finns också något som tenderar att bli fördömande i svensk tradition, med sin protestantiska grund. Man förväntas i mycket högre grad internalisera disciplinen och vara entydig, för annars anses man oäkta. Och kraven på äkthet, samt de mycket bestämda uppfattningarna om hur mänsklig äkthet konstrueras och manifesteras, är väldigt grundläggande i den svenska etiken. Sann, äkta, ärlig. Det är svenskarnas ideala självbild, och ett arv efter protestantismen, som förvisso är gott, i bemärkelsen välmenat, men det begränsar oss avsevärt i vår förmåga att förstå socialt samspel, andra kulturer och lekar med identiteter och positioner som kännetecknar vissa andra både intellektuella och helt enkelt vardagssociala traditioner.

Alla texterna i antologin är mycket läsvärda och håller hög kvalitet i både innehåll och form. Är man det minsta intresserad av titelns politiska dilemma är detta given läsning. Texterna berör ämnet utifrån olika infallsvinklar och trots att de är ganska korta går de ändå ned på djupet och ger läsaren stora mängder nyttig kunskap. Andreas Johansson Heinö reder ut de svenska politiska partiernas förhållningssätt till religion från början på 1900-talet fram till idag. Susanne Wigorts Yngvesson skriver om “Den ‘tomma’ demokratin och religion som dess väckelse”. Andreas Ekström skriver om Carola, homosexualitet och en resa i USA:s bibelbälte. Lars Dencik skriver om skillnaden mellan religion och religiositet och om orsaker till så kallade religiösa konflikter. Tomas Gür förklarar den religiösa situationen i Turkiet och den turkiska kvinnokampen. Nathan Shachar skriver om det katolska Latinamerika, frikyrkor och missionärer. Slutligen knyter Eli Göndör ihop säcken med en text om religion i förändring och vardagslivets religiositet.

Förutom Elenskys text om sekularisering är det Shachars text om katolicismen och Denciks om konflikter som intresserar mig mest. Jag tycker också att det blir intressant när begreppet religiositet utvidgas till att inbegripa även politiska ideologier, ateism och rörelsen Humanisterna. I sin utformning där hängivenhet och sanningsanspråk är vitala ingredienser skiljer sig dessa sekulära grupper från religionen endast i frånvaron av Gudsgestalt.

Jag hade en diskussion med en god vän om risken att boken skulle missa potentiella läsare för att den är utgiven på Timbro. Jag hoppas och tror att det inte är så, för det vore synd. Den här boken behöver läsas, inte minst för att vi som är uppväxta i ett av världens mest sekulariserade länder kan ha missat att förstå religionens inflytande över människors vardagsliv och trons betydelse inom alla samhällssfärer. Det finns kanske inget rätt eller fel. I många städer och områden där olika religioner verkat sida vid sida ökar förståelsen för att ens egna rättesnören inte är de enda fungerande och religionerna blir mindre dogmatiska. Det är en utveckling som vore välkommen även här, i den bemärkelsen att även en ateist skulle kunna släppa litet på sitt sanningsanspråk och tillåta andra att få tro på vad helst de vill.

Similar Posts:

• Tankar om islam och terrorism
• Oengagerande om engagemang
• Ytligt om poesins och psykets djup
• När medborgarrätt heter pengar
• Från en sydafrikansk cell

Och i vilket fall som helst behöver man faktiskt inte vara elak alls.

Räck upp handen om du hört det förut. Eller, du kan förmodligen inte räcka upp handen, för du har förmodligen redan somnat. Ja. Ungefär så spännande tycker jag också att det är med ännu en liten vänsterpamflett som vill understryka att stalinism inte är detsamma som kommunism.

Det är ju inte det att jag tycker han har fel, men jag har lite svårt att förstå varför Tariq Ali har skrivit den här boken. Alla vänstermänniskor har hört det till döddagar, ytterst få skulle ha särskilt mycket att invända, och ingen på högersidan kommer ändå att bry sig. Fråga Lars Ohly.

Det engelska originalet, The Idea of Communism, ingår i en hel bokserie med just namnet What was Communism som Ali är redaktör för. Kanske fyller den någon funktion där som jag inte riktigt kan genomskåda. Någon sorts väldigt grundläggande grundkurs? Fast för en grundkurs – eller alls – tycker jag egentligen att han är alldeles för dålig på att definiera sina centrala begrepp.

Själv fastnade jag för baksidestextens försäkran att Ali argumenterar för ”att det krävs någon form av socialism och global planering för att rädda jorden från utplundring och miljökris”. Tyvärr är den enda meningen ungefär så utvecklad som den argumentationen blir.

Däremot har han en styrka i att han ibland vidgar perspektiven. I Europa är kanske ”kommunism” och ”socialism” nästintill hopplösa begrepp, men ur exempelvis latinamerikansk synvinkel blir bilden en annan.

En utgångspunkt tar Ali i Marx (jaja, hegelianska) stadietänkande (jo, jag är medveten om att jag förenklar) med alla dess deterministiska varningsflaggor. Feodalismen övergick i kapitalism och den ska i sin tur övergå i kommunism. Det kan väl för all del vara en poäng att vi borde lacka ut på kapitalismen förr eller senare (fast oddsen är förmodligen större att den tar livet av oss först). I vilket fall understryker Ali att det förmodligen är för tidigt än att avgöra om Marx hade rätt eller fel. Övergången till kapitalism tog många hundra år och kantades av strider och bakslag. Nästa övergång står vi kanske bara precis i början av?

För så länge som den moderna kapitalismen, ett system som bygger på exploatering och ojämlikhet och återkommande kriser, för att inte tala om dess inverkan på planetens ömtåliga ekologi, finns kvar är det inte möjligt att utesluta möjligheten att antikapitalistiska rörelser skall komma till makten. Sett i det perspektivet förblir jag en orubblig socialist

För en mer nyskapande (och ja, kanske bitvis knasigare) kommunistisk historieskrivning och inte minst Marx-läsning skulle jag faktiskt hellre rekommendera norske Pål Steigans En gång skall jorden bliva vår. Där spelar också mer av ekonomisk och ekologisk kris in.

Slutorden får ändå bli Alis.

Striden mellan de som har och de som inte har går vidare, om än i nya former. Det är nödvändigt att lära av nittonhundratalets misstag och gå utöver dem. Kapitalismen har inte gjort det. Socialister måste.

Similar Posts:

• Kommunismen som miljöpolitik
• Marx för 2000-talet
• Systematisk risk var ordet, sa Bull
• A dictator in love
• Missriktat, hovsamt - tråkigt…

Oksanen är med sin fjärde roman än en gång tillbaka i det under andra världskriget så föränderliga Estland. Ett land som under en period på fem år gick från att ha varit en självständig nation till att först bli ockuperat av Sovjetunionen, därefter bli ockuperat av Nazityskland, och sedan slutligen återigen bli ockuperat av Sovjetunionen. Det är under denna tid som kärnan av händelserna utspelas medan dess eftervärkningar ligger tjugo år senare i tiden, i sextiotalets Estland som då är en sovjetisk delrepublik. Den finländska litteraturens nu mest lysande stjärna har som ingen annan författare belyst just det estniska nationaltraumat och denna gång går hon direkt mot frågan om lojaliteter och svek.

Av romanens tre huvudpersoner är Edgar den vindflöjel som efter bästa förmåga tjänar den rådande ordningen. Han anpassar hela sitt jag för att inte bara passa in, utan också för att bli någon. Och varken ideologi, namn eller personhistoria tillåts stå i vägen. Hans direkta motsats är kusinen Roland som naglar sig fast vid drömmen om det fria Estland och inte låter omvärldens förändringar påverka hans inställning. Mitt emellan dem står Judith, Edgars hustru i ett kärlekslöst förhållande, som under kriget upplevt den äkta kärleken med en tysk SS-officer.

Edgar är tveklöst den person som tar störst utrymme, men som romanperson är han opersonlig och hal och hans endimensionella drivkraft påminner faktiskt en del om Bret Easton Ellis skapelse Patrick Batesman. Att göra honom så tom kan dock inte vara annat än ett medvetet val, och han blir trots allt en effektiv romanperson där han tassar runt i lägenheten och försöker undvika att irritera sin alkoholiserade fru. Detta inte på grund av kärlek eller ens medkänsla, utan för att få arbetsro till det författararbete vars resultat är just det som kommer få honom att bli betydelsefull.

Efter att ha läst, och imponerats av, kritikerfavoriten och prisvinnande Utrensning, är förväntningarna minst sagt högt ställda. Som romanidé tilltalas jag än mer av denna roman som sätter just en skrupelfri opportunist i huvudrollen. När jag även noterar att kapitlen, som alla är daterade med år och plats, även har varsin liten illustration av ett autentiskt frimärke är min lycka gjord. Tyvärr uppfyller inte romanen mina extremt uppskruvade förväntningar. Historien är lite för rörig och personerna lite för avlägsna att den skall nå upp till föregångarens nivåer vad gäller läsvärd historia. Språkligt sett är den dock mer än en jämlike, och Oksanens förmåga att skapa en stämning av otrygghet, illojalitet och förtryck utifrån scener vars detaljrikedom och språkliga finesser är lika klara oavsett om de skildrar krigshandlingar som en grå vardag i en torftig lägenhet, är imponerande.

Att bli slagen av sig själv är ju ändå inte så dåligt, och att föregångaren var en mästerlig roman förtar inte det faktum att detta är en utmärkt sådan. En roman så full av historiska detaljer sätter även fingret på hur just ämnet historia aldrig kan vara helt objektivt utan bara handlar om grader av anpassning.

Similar Posts:

• Röda Rosa
• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för “Utklassning”… f’låt, “Utrensning”
• …så då bränner vi för säkerhets skull en häxa till
• Vecka 21: Debutanter, genier och demokrati
• Lång resa mot öst

Några böcker om schlager blir det inte denna vecka, men vi börjar med lite svensk glamour. Lena Nyman, en av våra största skådespelerskor genom tiderna, har blivit porträtterad i Annika Perssons bok Jag vill ju vara fri, som jag recenserar idag. Det är en kavalkad av svensk filmhistoria och fantastiska rollprestationer, men också en baksida med tungt missbruk och osäkerhet.

Till imorgon har Oscar läst Sofi Oksanens senaste, När duvorna försvann, en historia om svek och lojaliteter där scenen än en gång är Estland under andra världskriget.

Kari har läst Religionen i demokratin : ett politiskt dilemmas återkomst, en antologi utgiven av Timbro. Det är insiktsfulla texter, men i och med att den är utgiven av Timbro missar den en hel del läsare, menar Kari. Recension kommer på onsdag.

På torsdag får vi läsa om en debut. Då skriver Marcus om Jenny Åkervalls Jag tjänar inte. Hon är före detta journalist och medarbetare i Göran Perssons och Mona Sahlins stab. Boken innehåller svensk politik, livspusselstress, arbetsplatsskildringar och psykiatri. Väldigt spännande, låter Marcus meddela…

På fredag skriver Anna C om Linn Hanséns Gå till historien, en diktsamling som försöker göra upp med vårt sätt att prata om just historien. Samlingen återkommer till vad historia egentligen är, men är en aning ensidig, tycker Anna.

Och till helgen får vi som vanligt en gästrecensent, missa inte det! Vad läser du själv just nu?

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com - Lögn förbannad lögn, dystopier och evenemangstips
• Livspussel, psykvård och politik i spännande debut
• En fråga om historia
• Sofi Oksanen vinner Nordiska Rådets litteraturpris för “Utklassning”… f’låt, “Utrensning”
• Geniet som blev recenserad för sin kropp

Det var en gång en liten flicka som hette Lena.
Hon var mycket liten och ljushårig.
Alla, åtminstone hennes pappa, trodde att hon var en Prinsessa.
Hon var mycket tillbakadragen, ja, för att inte säga, blyg.
Hon ville sitta i lugn och ro med sitt dockskåp.
Hon hade inte behov av andra. Hon hade en egen värld.
Just precis det bekymrade hennes föräldrar.

Citatet står på försättsbladet och är det första du möter när du öppnar Jag vill ju vara fri. Det är taget ur en av Lenas många dagböcker, som efter hennes död finns tillgängliga på biblioteket i Nacka. Det är här Annika Persson hämtat det mesta av sin information, ur Lenas egna ord. Jag går ifrån min princip att skriva efternamnet när jag talar om kända personer, för efter att ha läst boken är jag alldeles för mycket under huden på Lena för att säga något annat än just Lena.

Lena Nyman var en av Sveriges största skådespelare genom tiderna, om vi börjar där. För det var just i yrket hon fann sin frist, sin mening med livet, sin styrka. Lena blev stjärna redan som barn, gick i teaterskola från sex års ålder, hade biroller på Operan, Vasateatern och Dramaten, och agerade värdinna i Tiotusenkronorsfrågan i teve, allt innan hon fyllde 20. Men Perssons bok tar sin början 1963, då Lena söker till Vilgot Sjömans film 491. Sjöman, en lovande regissör på uppgång efter filmen Älskarinnan, på väg att hamna under Ingmar Bergmans skyddande vingar.

Nu har hon just hoppat av Willy Koblancks teaterskola eftersom hon inte tycker att Koblanck håller måttet som pedagog. Lena har höga ambitioner med sitt skådespeleri men vet inte riktigt vart hon ska ta vägen med dem efter att hon spruckit i sin ansökan till Dramatens elevskola våren 1962.
Hon har fått sparken från sitt första fasta jobb, på NK, efter bara en vecka som expedit på väskavdelningen. Lena kommer inte i tid mer än en morgon. Dessutom har hon svårt för försäljarrollen och uppvisar lite för stor ärlighet för de ansvarigas smak. Hon avråder kunderna från att köpa fula väskor.

Lena får rollen som Steva i 491, en “ung flicka på glid” som i en scen idkar tidelag med en hund. Filmen kommer att väcka så pass upprörda känslor att den dras upp i riksdagen för granskning; är en visning för svenska folket lämplig? Det här är alltså Lena Nymans start som omskriven skådespelerska. Det är också här hennes samarbete med Vilgot Sjöman tar sin början. Sjöman, som skriver i sin dagbok att Lena är söt men inte särskilt intellektuell.

Och hela livet har Lena ett sätt att prata som gör att man som åhörare tror att hon inte är speciellt smart. Inte kan man ana att hon läser alla de stora filosoferna, att hon som artonåring funderar över hur Nietzsche egentligen hade förhållit sig till Hitlers beundran, och i sin dagbok för långa diskussioner med Sokrates, allt i relation till sitt eget liv.

Så kommer hon också att behandla rollgestaltningar; citatet som blivit titeln på boken är taget från en diskussion med P.O Enquist, om varför hon stryker över hans regianvisningar i Tribadernas natt (1975). Hon tar rollen och gör om den till sin, det är så hon jobbar och det är detta som kommer att bli det unika med henne. “Jag vill ju vara fri från det du tänkt.” Redan i slutet av 60-talet börjar Lenas rollgestaltningar på teatern möta geniförklaringar i pressen.

Men tillbaka till 491: Lena blir lite tänd på Vilgot Sjöman och de inleder en affär. Han är egentligen tillsammans med Monika Zetterlund, Lena är knappt tjugo, han är fyrtio, och bara en i raden av alla kärleksaffärer Lena kommer att ha. Hur hann jag med alla karlar?, undrar Lena Nyman själv när hon på ålderns höst efter sin mors död läser igenom dagböckerna.

Men jag som läsare undrar kanske främst: hur orkade hon med allt jobb, hur vågade hon ta för sig så, med all denna inneboende osäkerhet? Trots den nära relationen med konstnärspappan - som visserligen ständigt tycks leva på Lenas pengar men ändå - är det något skört över dagboksanteckningarna, hon håller inte riktigt ihop.

Hos Sjöman får Lena huvudrollen i det experimentella projektet Jag är nyfiken - en film i gult, och senare även den blå uppföljaren. Det är film som låter verkligheten ligga väldigt nära fiktionen. Filmen blir en succé världen över, till och med Jackie Kennedy ser den. Men allt är inte rosor. När Jag är nyfiken - en film i blått går upp på biograferna, recenseras den ingående i tidningarna. Med något fel fokus.

Man tänkte inte så mycket på hennes feta bak i den förra filmen, ty då hade den nyhetens behag, men nu när hon återigen ska klä av sig tillsammans med Börje Ahlstedt och demonstrera hur två älskande bär sig åt, så börjar man uppriktigt sagt unna den sympatiske pojken en mera välväxt flicka.

Så skriver Nils Beyer, en av den tidens ledande recensenter, i tidningen Arbetet, och flera hakar på. Ingen av dessa kritiker vet förstås att Lena har slagits mot sin kropp under hela sitt liv. Och kommer att slåss mot den till den dag hon dör. Dagboken fylls av hiskliga dieter: fasta varvas med bakelser på café, vistelser på hälsohem, så lite intag som möjligt, och allt hålls stången med hjälp av stora mängder alkohol, som snart gör henne till alkoholist.

Rock n’ roll säger man, när det kommer till manliga genier som super sig sönder och samman. Caitlin Moran skriver i Konsten att vara kvinna om matmissbruket som aldrig kommer att ses som lika hardcore som de andra drogerna, utan snarare döljs som något pinsamt att prata tyst om. Varför? För att det är ett utbrett kvinnofenomen.

Jag vill gärna tro att saker och ting har förändrats, att man inte skulle skriva såna recensioner idag. Men att kvinnor recenseras för sitt utseende är ju inget ovanligt, senast hade vi Petra Mede som fick skit för att hon inte sminkat sig på generalrepetitionerna av Eurovision. Mest synd av allt är att recensenterna helt förbisåg att Lenas kropp hade del i det politiska; den rebelliska ton som genomsyrar dessa två filmer, och som gjorde mig så lycklig när jag såg dem för första gången.

Lena Nyman är tacksam att hacka på. Hon är inte smal som Bibi Andersson, hon är inte intresserad av en hemmafrutillvaro. Även om hon gör ett tappert försök med Mats, banktjänstemannen, i början av 70-talet. Det går bra ett tag men sen går det åt helvete, Lena missbrukar piller och hamnar på sjukhus och när hon kommer tillbaka välkomnar Svensk Damtidning med stora famnen av anklagande frågor: om hennes rykte som sexflicka, varför hon har legat på sjukhus, om hon har tänkt skaffa sig pensionsförsäkring (!), och om hon aldrig ska gifta sig.

Gifta sig gör hon, flera år senare, med en låtskrivare hon jobbar med. Men intressantare är vad hon skriver i sin dagbok efter att det spruckit med Mats:

När jag var inne i stan förut, tänkte jag på Mats-Lena, utifrån identiteten. Och vem jag blivit om jag låtit bli att supa ner mig den 26/8 1970.

Alltid
snyggt men diskret målad
långt välvårdat hår
snyggt men diskret klädd
aldrig kort-kort, inga utmanande eller uppseendeväckande kläder; men snygga välvårdade naglar, diskret färg
välvårdat tal
vålvårdat uppförande
välvårdat hem
äter Lagom
dricker Lagom
pratar Lagom
lägger sig Lagom
lagar Lagom och Lagom bra mat
knullar Lagom, dvs. när Mats vill (låtsande orgasm för att inte göra Mats ledsen eller sårad)
Lagom, Diskret utmärkt värdinna
mor till två eller tre (beroende på vad Mats vill) välvårdade, välanpassade och Lagom barn
(…)
Levande begravd.
Levande död.

Hon konstaterar att hon varit tvungen att lägga ner teatern, åtminstone inte kunnat ägna sig åt den i den utsträckning hon gör nu. Förpassats till statist. “Hellre bli hemmafru, än det.”

Vid tillfällen som dessa känner jag ett starkt släktskap med Lena Nyman. Det behövs fortfarande att kvinnor orerar om sina villkor i en värld som styrs av män. För Lena blir den stora Lena Nyman, utan vilken vår värld skulle vara betydligt fattigare. Att läsa det urval av hennes roller som Persson presenterar på slutet är att drabbas av andnöd och stor beundran.

Till syvende och sist är det en form av feministisk historieskrivning Annika Persson ägnar sig åt. Hon påminner om de hyllande recensioner som gått i Lena Nymans fotspår sedan hon geniförklarades för sina tidiga rollgestaltningar i slutet av 60-talet. Lena var en stjärna, men också en hårt arbetande skådespelerska, med förmåga att skapa ett eget rum av sina gestaltningar.

Och så vill jag avsluta recensionen med den bild av Lena Nyman som jag tycker ska leva vidare. Den som varken handlar om självskadebeteende eller de olika villkor som råder för geniförklarad man och geniförklarad kvinna. 1992 turnerar Lena med ett teatersällskap sammansatt av elever hon haft på scenskolan i Malmö. Katta Pålsson berättar:

- Det var Bengt Braskered som berättade, han spelade Loffe dödgrävaren och han hade nån scen där publiken skrattade jättemycket. Lena hade kommit fram och frågat honom: “Trivs du med den här scenen?” “Ja”, sa han, “de skrattar.” Hon: Vill du inte att de ska applådera också? Han: Va? Hon: Du kan få applåd på det här. Han: Va, hur då? Hon: Ta en liten paus där mellan de två orden så ska du se. Han tyckte ju att han hade uppnått himmelriket redan med att få sina skratt liksom. Men så gjorde han den där pausen. Och då blev det applåd varje föreställning.
När Bengt frågade henne om det där sen sa hon bara: “Men när jag läser manus, då ser jag ju direkt. Skratt, applåd, skratt, applåd, skratt, skratt, skratt, applåd. Det ser man.”

Similar Posts:

• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Rättvisa och integritet
• ”Jag är så sammansatt och kluven att jag betraktar mig själv som en fri grupp”
• Vecka 21: Debutanter, genier och demokrati
• Just de där ögonblicken. Igen. Och igen. Och igen.

Legenden om papperspojken berättas från barn till barn på kibbutzerna i Israel. Den vandrar vidare över generationer och tar sig ända till Sverige. Där ligger den och ruvar tills en förskollärare på den judiska Salomonskolan i centrala Stockholm brutalt skjuts till döds mitt framför ögonen på barn och föräldrar. Redan samma kväll försvinner två elever från samma skola på väg till sin tennisträning. När barnen senare återfinns skjutna på ett fält, barfota och med papperspåsar över huvudena råder inga tvivel. Papperspojken är tillbaka.

Det här är en historia som viskar vidskepelse och hemligheter. Lager på lager skalas bort tills berättelsen ligger där bultande och blödande framför läsaren. Vi får återigen möta kriminalpoliserna Fredrika Bergman och Alex Recht som sätts att lösa detta kniviga fall. Vi träffar också Eden Lundell, chef för säkerhetspolisen, vars förflutna helt vänds upp och ner i och med att Efraim Kiel dyker upp i Stockholm. Denna man får hela hennes tillvaro att skaka, och att han dessutom flätas samman med barnamorden gör ingenting lättare.

Lägg till en cliffhanger som heter duga som presenteras redan från starten som “SLUTET”, och vi har en riktigt rafflande, skärande och spännande historia där delar utspelar sig borta i Israel.

Det jag möjligen får skavsår av är huvudkaraktärernas familjer. Alla lever de i bästa Harlekin-stil. Hon har träffat han, den omöjlige, tämjt honom och sedan skapat en lycklig familj. Klivit hinder, fördomar och nu frossas det i jämlikhet och äkta innerlighet. Vackert men lite platt och enkelt. Samtidigt som en del av mig sätter på mig rosa solglasögon och njuter av hur bra allting knepigt kan arta sig. Hittar liksom hopp i mitt eget traggel.

Berättelsen lägger ut ett gytter av trådar som ska tråcklas ihop, och jag förstår inte riktigt hur allting ska fållas ihop och förstås. Men, mina vänner, alla tappade stygn plockas skickligt upp och historien blir till ett vackert, vemodigt broderi där vartenda stygn bär tyngd.

Similar Posts:

• Om att gräva där man står, och om kampen över att inte förlora fästet.
• Välskrivet lager på lager
• Ja, det är våren…
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• Oantastlig mördare