Själva grundförutsättningarna i romanen är på intet sätt unika, utan det är mest bara ännu en historia om ett triangeldrama och förbjuden passion. Skillnaden är att Bohman drar berättelsen ännu ett varv och skapar något nytt ur en tillsynes urvattnad och ofta berättad historia. Hon stannar inte vid det klassiska triangeldramat, utan låter omärkligt berättelsen glida över i en slags thrillerartad variant.

Karaktärerna i Bohmans bok har inget egenvärde i sig, utan de är alltigenom platta stereotyper, funktioner för att fylla den uppgift de har i texten. Stella och Marina är redan från början dömda att gå under. Gabriel är den upphöjda mannen styr över systrarna likt en allsmäktig gud. Nyckfull och krävande.

Men om karaktärerna är platta och livlösa är Bohmans miljöskildringar desto mer levande. Jag gillar hennes sätt att gestalta på, hur hon bygger upp ett nät av subtila antydningar och detaljerade beskrivningar. Historien i Den drunknade är i sig inte dynamisk utan det är den förtätade stämningen och ödesmättnaden som får mig som läsare att sitta som på nålar. Hennes sätt att skildra vad som händer med små, nästan omärkliga, gester gör att jag till en början inte uppfattar det dolda hot som finns i texten. Visserligen är den tryckande, dallrande och nära nog sjukliga värmen som redan från början råder i boken nog så illavarslande, men det är först efter ett bra tag som det går upp för mig vari hotet ligger.

Min väg till insikt löper parallellt med huvudkaraktären, Marinas. Visserligen har jag hela tiden mina aningar om hur saker ligger till, men Bohman har kontroll över läsakten och låter mig aldrig springa för långt fram i tanken. Allt sker på hennes premisser och direktiv. Denna kontroll samt närheten till Marina gör att det absurda som sker framstår som logiskt, att allt är ödesbestämt och följer en slags förutbestämd orsak-verkan-väg. Som att man måste förlita sig på att det som händer är det rätta eftersom det på något sätt är sagt att det måste ske.

Det drunknade är ingen otäck bok, även om det krypande obehaget hela tiden finns där. Eftersom känslan av att allt är förutbestämt hela tiden genomsyrar läsningen finns det inget utrymme för obehag, mer för acceptans, en slags deterministisk inställning om att det som måste ske sker. Att allt är som det måste vara.

Similar Posts:

• Ett människovärdigt sätt att läsa på
• Om att komma ut efter kärnfamiljens ras
• Arv och miljö
• Politisk thriller med inslag av Stureplan och fotbollshulliganism
• Skickligt skildrad Alzheimers sjukdom

Därefter är det lyssnarnas, alltså vår tur, att rösta fram finalisten. Röstningen pågår till den 12 september och alla som röstar har chans att vinna en biljett till bokmässan i Göteborg i slutet av månaden. Så har du fortfarande inte köpt biljett dit finns det chans nu! Vilken novell tycker du är bäst?

Similar Posts:

• Vansklig läsning
• Kalla det mångkultur
• Snart bokmässa!
• Nomineringar till SR:s romanpris 2005
• Årets bästsäljare i pocket belönade

I became the handsome and dazed narrator, incapable of love or kindness. That’s how I became the damaged party boy who wandered through the wreckage, blood streaming from his nose, asking questions that never required answers. That’s how I became the boy who never understood how anything worked. That’s how I became the boy who wouldn’t save a friend. That’s how I became the boy who couldn’t love the girl.

– men boken höll sig åtminstone till vad som faktiskt hände honom, medan filmen blev till en parodi, en pastellfärgad antidrogpredikan där varken Clay eller någon annan kunde känna igen sig. Men åren gick, och nu är det Clay själv som gör filmerna. Eller ja, manusen till dem. Ibland får han till och med vara med och sköta rollbesättningen. Så när han nu, precis som i den första romanen, återvänder hem till Hollywood från östkusten och en ganska usel skådespelerska erbjuder honom sin kropp för en roll i “hans” film – varför inte? Och alla hans gamla “vänner” är ju fortfarande här, och så är cirkusen igång igen, och bisarrt nog börjar handlingen se smått bekant ut …

Precis som i Ellis förra roman (och till viss del i alla hans romaner) är det alltså en del meta här: Imperial Bedrooms-Clay är inte Less Than Zero-Clay, menar han själv i alla fall, och det är ju han som är berättaren så då måste det väl vara så. Alltså finns här inte samma handlösa, fumlande frifall som i föregångaren, utan tvärtom är det kanske Ellis mest strukturerade roman någonsin; här finns ett solklart noirdeckarfall, med en femme fatale och en mäktig man som kan göra vad han vill och barndomsvänner som behöver hjälp. Och en hjälteroll för Clay att spela, om han bara kan vara nykter länge nog, och om spökena slutar störa honom, och om han tillåts …

Att skriva en uppföljare till en generationsroman så här långt efteråt är inte lätt – fråga Klas Östergren. Man måste på något vis göra den till något utöver bara en enda lång epilog, en roman som säger något nytt utan att förstöra originalet. Och i sina bästa stunder är Imperial Bedrooms också riktigt bra, en elak slapstick om ett Hollywood där allt förtvivlat klamrar sig fast runt ett enda recyclande, med plastikoperationer för att dölja att det fortfarande är samma tomma människor som styr som var unga 1985 och nu lyfter fram Paris Hilton som ett ideal. Där allt och alla som hotar störa idyllen kan skrivas ut utan spår eller mördas för att föra handlingen framåt. Där man inte kan göra en trovärdig 80-talsfilm eftersom alla unga skådespelerskor är 10 kilo lättare och två behåstorlekar större än de skulle varit då.

I don’t recognize Rip at first. His face is unnaturally smooth, redone in such a way that the eyes are shocked open with perpetual surprise; it’s a face mimicking a face, and it looks agonized.

Och mitt i alltihop står Clay, berättaren, manusförfattaren, mannen som lägger orden i mun på både sig själv och på de allra största skådisarna, och den som styr i Hollywood styr världen … men hela tiden måste han också anpassa sig till förlagor, till skådisars nycker, till producenters allsmäktighet. En liten kugge i en drömmaskin som alltid gör samma story och som inte kan annat än att mala.

Men ändå. Trots intressanta detaljer håller helheten inte riktigt. 1980-talet fick folk att leta efter djup i Huey Lewis-låtar, skrev jag i recensionen av Less Than Zero. Eller, om man vill vara lite elak, i Bret Easton Ellis-romaner. Hans fans och kritiker har alltid kunnat enas om att karln skriver om det moderna samhällets ytlighet, materialism och innehållslöshet, de är bara inte helt överens om huruvida hans böcker är en träffsäker satir av det eller ett av de värsta exemplen på det. Jag misstänker att han är rätt nöjd med den tvetydigheten, och han har mjölkat den rätt rejält - ofta framgångsrikt. Men här mal han lite för ofta på tomgång, påpekar solklarheter som vi såg redan i Sunset Boulevard, knackar på öppna dörrar, och stoppar nästan pliktskyldigt in våldsscener. Lite för ofta känns Imperial Bedrooms som de flesta av Hollywoods uppföljare, en historia som vi kommer ihåg varför vi gillade, men som mest bara kan understryka det som förlagan redan gjorde bättre.

Similar Posts:

• Ett fall och ingen lösning
• Gott nytt år gastronomer!
• Åter till staden
• Ett vet jag som aldrig dör…
• Som ”Forrest Gump” - fast utan att vara töntig

Vilket inte är så konstigt, det händer ju faktiskt inte så väldigt mycket alls, åtminstone inte på ytan. Less Than Zero är inte i närheten av den våldsporrexplosion som dess skandalösa storebror blev, men det är ändå en roman som kan läsas för chockvärdet. Clay är 18, född och uppvuxen i Kalifornien med rika föräldrar, och kommer precis hem från första terminen på universitetet för att fira jul i L.A. I fyra veckor gör han inte mycket annat än att gå på en ändlös radda med fester, snorta koks, sola, knulla med allt som rör sig, undvika varje samtal som hotar att dra mot något meningsfullt men hela tiden flyter ut i ett enda långt vem-ligger-med-vem-dealar-till-vem-är-död. Som alltid hos Ellis är det mycket yta, men den sortens glitziga, glamorösa yta som så uppenbart är en satir att både läsaren och huvudpersonen knappt ens vågar fundera på vad som saknas under den.

“But you don’t need anything. You have everything,” I tell him.
Rip looks at me. “No. I don’t.”
“What?”
“No. I don’t.”
There’s a pause and then I ask, “Oh, shit, Rip, what don’t you have?”
“I don’t have anything to lose.

… OK, där har vi både temat och romanens stora fel. Ellis var 19 när han skrev Less Than Zero och allt annat än subtil. Och visst har vi hört allt det där om tomheten under 1980-talets succéjakt och materialism (Ellis böcker är amoraliska; Ellis själv är ganska rejält konservativ på många punkter), men det som ändå gör romanen till en jävla läsupplevelse är själva berättandet: ett fritt fall genom en generation som inte har något att hålla sig fast vid. Clay talar i korta, frenetiska kapitel, som en detektiv som fått ett fall att lösa och gör allt för att hålla sig borta från det, gör allt för att undvika att ta ställning. Lustigt nog kommer jag att tänka på Thomas Pynchons griftetal till 60-talet, Inherent Vice, som utspelar sig 15 år tidigare och skrevs 25 år senare. Clay är född 1967, the summer of love, målet för Amerikas tåg västerut, där allting fastnade på stillahavskusten och rökte på och sålde sin själ. Nu är det bara horror vacuii kvar – och jag menar horror: här finns varulvar, spöken, vampyrer mellan raderna. De finns inte på riktigt, förstås. Men detta är ju Hollywood; ingenting finns ju på riktigt här.

And before I left, I read an article in Los Angeles Magazine about a street called Sierra Bonita in Hollywood. A street I’d driven along many times. The article said that there were people who drove on the streets and saw ghosts; apparitions of the Wild West. I read that Indians dressed in nothing but loincloths and on horseback were spotted, and that one man had a tomahawk, which disappeared seconds later, thrown through his open window. One elderly couple said that an Indian appeared in their living room on Santa Bonita, moaning incantations. A man had crashed into a palm tree because he had seen a covered wagon in his path and it forced him to swerve.

Så ska det låta, ja; unge herr Ellis kunde skriva. Allt Clay och hans så kallade vänner lärt sig är yta, de har inget språk för något annat, de kan inte förklara varifrån desperationen och den namnlösa gråten kommer. Den bara finns där. Hur vaknar man från en mardröm om den är allt du drömt om? Då börjar du, förr eller senare, leta efter djup i Huey Lewis-låtar. Men under det finns ändå en sån jävla närvarokänsla, som varken moraliserar eller förenklar. Ellis är en cyniker, en våldsam svart humorist, men på gott och ont har han ingen ironisk distans. Less Than Zero betyder, just då, allting.

Similar Posts:

• Mr DeMille, I’m not ready for my close-up
• Mörkret under gatulamporna
• Att vara eller inte …
• Filmen är bättre
• Handbok i hur man inte ska översätta böcker

Men det är skillnad på spänning och spänning. Medan jag kan uppleva en kittling av att något otäckt och livsfarligt händer i en rent fiktiv roman känns det äckligt och smutsigt när samma sak skildras om det ligger verkliga händelser bakom. Det är nog därför jag har så svårt att läsa skönlitterära romaner som säger sig baseras på sanna historier. För hur skall jag kunna sitta på helspänn och med skräckblandad förtjusning njuta av en bok i tryggheten i min egen soffa då jag vet att det faktiskt hänt, på riktigt?

Men det är inte bara skillnad på verklighet och fiktion, utan även på verklighet och verklighet. Medan jag lite överlägset förkastar de flesta verklighetsanknutna böcker, ofta självbiografier med hemska historier om kvinnomisshandel, incest och annat, som skräp läser jag gärna facklitterära böcker och reportageböcker även om det förekommer systematiska övergrepp, mord i långa rader och oerhörd fattigdom. Motsägelsefullt, ja visst.

Egentligen kan jag inte förklara varför jag anser att det ena är bättre än det andra (moraliskt, eller vad man nu skall kalla det, sett alltså). Möjligtvis beror det på att jag i min snobbism ser de ”seriösa” fack- och reportageböckerna som viktiga för någon slags personlig utveckling hos mig själv. Att de har en slags allmänbildande funktion där hemskheterna är nödvändigt ont för att jag skall få den rätta bilden av det som skildras.

Men efter att i sommar ha parallelläst Lasse Wierup och Erik de la Regueras bok Kokain - Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman och Håkan Thörns Solidaritetens betydelse inser jag att den enskilda människans perspektiv är nog så viktigt för att få en nyanserad bild av en fråga. Medan Thörn håller ett avstånd till det han skildrar kastar sig Wierup och de la Reguera in i de människors historier som berättas för dem med liv och lust. Visserligen blir det mindre objektivt och mer onyanserat på så sätt, men å andra sidan blir det livfullt och inte så kliniskt. Det blir inte enbart en analys av skeenden, utan även en berättelse om människor.

Självklar inser jag att det ofta behövs distans till de människor en sak berör för att behålla trovärdighet och objektivitet. Samtidigt så ser jag att det finns en poäng i att gå ned på individnivå eftersom man annars tenderar till att fastna i strukturella diskussioner och analyser, ofta med en förlorad människosyn som följd. En människas liv blir mest bara statistik i teser som kräver bevis.

Kokain - Drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman får mig att komma till insikt om att det, för att komplettera den bild en rent facklitterär bok ger mig, finns en poäng i att läsa de böcker jag tidigare avfärdat. Jag kommer inte att läsa dem för att gotta mig i en historia, utan för att nyansera den bild som skapas i de ofta sterila facklitterära böckerna. Ett lite mer människovärdigt sätt att läsa på helt enkelt.

Similar Posts:

• Dallrande värme, död och förruttnelse
• Låt oss vara solidariska

I Expressen har Nils Schwartz skrivit en ganska gubbig recension av Engångsligg och i DN har Jens Liljestrand skrivit en där han önskar att huvudpersonen Klementin ska ”porra loss” mer. Därför vill jag väldigt gärna gilla Engångsligg. Vill bli positivt överraskad, se något de inte sett, inte vara gubbig och sur. Så jag anstränger mig.

Huvudkaraktären, som alltså heter Klementin, är en 20-årig, kreddtörstande, lite vilsen tjej som praktiserar på reklambyrå och flaxar runt mellan Stureplanskrogar, halvförhållanden och fyllekompisar och flyter med livet i största allmänhet. Livet, där det finns två viktiga saker – att ha kul och att ligga. Ganska tidigt i handlingen får vi så veta att Klementin har svamp i underlivet och därför är förbjuden av sin gynekolog att ligga fram till julafton. Detta tänker jag mig som positivt, ty gynekologiska problem som hindrar kvinnor från att ha sex är, precis som Liljestrand också nämner i sin recension, inte tidernas mest omskrivna ämne. Jag får också en förhoppning att det här med att hon inte kan ligga ska bli något av en konflikt, att det ska skapa en drivkraft som leder Klementin genom boken, men detta händer tyvärr inte.

Klementin fortsätter sturskt att ragga på krogen, stöta ihop med både nya och gamla vänner och slösurfa på sin reklambyrå. Problemet med svampen verkar inte bekomma henne så mycket. Åtminstone är det inget som görs tydligt eller får fokus i boken. Faktum är att det inte är särskilt mycket som får det. Klementin gör en massa saker, men inte mycket av det verkar ha någon betydelse och inte heller är det många händelser eller ögonblick vi får stanna i. I stället blir romanen som en ängslig blogg där skribenten vacklar mellan att avslöja sitt deppiga innersta och vara en glammig modebloggare som ger läsarna bilder av sin fantastiska vardag. Varje gång vi får närma oss Klementins rädslor bryts texten av i ett försök till lustighet eller lämnas för ett nytt stycke och ny scen.

Kontentan blir att jag önskar att Josefin Palmgren ska låta sina karaktärer, kanske inte ”porra loss”, men väl blotta lite mer hud. Vara mer i det där sorgsna som finns någonstans i bokens undertext, våga lite på att där finns något att säga och fokusera på det. Då blir nästa bok något mer än underhållande bloggroman i chic lit-förpackning, och det ser jag fram emot.

Similar Posts:

• Onödig läsning
• En utmaning som förändrar livet
• Motstridig modevärld
• Underhållande men lättsmält Bridget-kopia
• Journalistiskt scoutcollage utan historiskt djup

Jag anländer sent till Hedmanska gården vid Lilla torg, nyvaken och med en Powerking i handen. Det är hårt att kombinera Malmöfestivalen med jobb på dagarna… I mitt huvud förbereder jag ett försvarstal för den sure vakten som har span på oss med medhavd dryck. Men det behövs inte. Jag kan ostört glida in på kullerstenen, förbi bokbordet där utgåvor av Skurupsantologier genom tiderna ligger uppradade, och sjunka ner på en av bänkarna i publiken.

Programmet för kvällen, när vi firar att Skurups folkhögskola fyller 25 år, började redan för några timmar sen med intervjuer med författare som snackat för och emot skrivarlinjer. Jag hade ställt klockan till det, vaknade men somnade om, tänkte att jag trots allt hört det där argumenteras till leda.

En blond tjej med lockigt hår står på scenen. Jag har missat hennes namn men jag missar inte hennes ord. Hon räknar upp olika kontinenter, olika partitillhörigheter, olika typer av män hon har legat med. ”Jag har inte fött ett barn. Men jag tror jag fick ett missfall en gång. Det blödde satan.” Hennes röst tar varken parti för eller emot hennes text, men hållningen är stolt. Jag fnissar lite när jag tror att man får, och applåderar hennes mod att ta plats.

Det här med att ta plats, märker jag ganska snabbt, är inte en självklarhet för en ung skrivarelev. Här är det kutym att man presenterar sig med sitt förnamn enbart. Det försynta snälla ”Det var tydligen jag som skulle läsa nu”, hand i hand med tron på sig själv, glädjen över att få stå här. Glädjen över orden. Det där som är både ock, som märks.

Jag ser mig om i publiken. Det har inte hunnit bli så många här, och jag kan relativt lätt urskönja vilka som är elever. Killen i skinnjacka. Som har solglasögon fast att solen är långt borta nu. Tjejerna med stora sjalarna, röda läpparna. De tusentals killarna med keps. Den fina samhörigheten, identitetsskapandet. Det stora i att plötsligt sitta här med sina ord. Jag har gått skrivarlinjer, jag vet hur den första känslan var. Hybrisen. Svårmodet. Lyckan.

När Helena läser rör sig ett störigt flygplan i luften. Kylan börjar krypa under strumpbyxorna. Helena får mig att rysa än mer, när hon pratar om att närma sig galenskapen. Om hur man som övergiven efter en relation är en skadeskjuten fågel som söker trygghet i de fina bilderna av hur det var.

Den förste att presentera sig med hela sitt namn är förstås en av kepskillarna. Någonstans i mitt feministhjärta gör det faktumet ont, och jag tänker på hur viktigt det är att tänka på. Står man på scen ska man säga hela sitt namn, kille som tjej. Orden har en skapare, och den förtjänar att tydliggöras. Leo Nord säger ”Kan jag säga att detta är en text? Så jag slipper förklara så mycket.” Och jag känner igen våra diskussioner kring litterära termer, vad som egentligen är en dikt, vad som är prosa, vad som är en krönika. Den första fascinationen över radbrytning, över att allt kan få vara en dikt; allt!
”Vi är lägst av alla skapelser men vi vet om det”, säger Leo. ”Bara därför är vi nästan gudomliga.” Detta nästlar sig fast i mig.

Nästa upp på scen heter David Lyreskog, och han har med sig en kompis. De läser tillsammans ur ett manus han har skrivit, och replikskiftena bryter av både stilmässigt och innehållsmässigt mot det vi hört tidigare.
”Jag ser rötterna ruttna under rälsen.”
”Jag ser rälsen försvinna rakt bort.”

Det är existensiellt och påminner om hur olika människor ser på sin omvärld. Jag tänker att jag skulle vilja läsa texten igen, att jag tycker om den.

Alinah, tror jag hennes namn är, pratar om en längtan som kan vara så öronbedövande att man inte vet vad den betyder. Ett barn hänger över bänken bakom mig, får allt att skaka. Hans värmländska föräldrar är inga Jan Björklund i sin uppfostran, och jag är en försynt jävel som för en gångs skull önskar mig det. Blir lättad när de går därifrån.

Textuppläsningarna bryts av för lite jazz. Ett band på sex unga musiker med stort självförtroende går upp, en förkunnar i micken att den här låten är till alla damer därute; ”Den heter Bitches and hoes!” Men allt som kommer är snäll hissmusik. Min kompis Lovisa Appelqvist, som ska uppträda senare i programmet, dyker upp bakom mig. ”Jag bodde ihop med ett gäng jazzmusiker när jag bodde på Skurups folkhögskola”, säger hon. ”De ville spela en skiva som de gjort, men jag fick säga åt dem att stänga av. Mina hjärtslag blev arytmiska.”

Poesibingolappar delas ut. Kvällens konferencier välkomnar Tomas Ekström upp på scen, med stora ord om hans diktsamling Malmö är en dröm. Tyvärr har jag hört honom läsa ur den bara nån gång för mycket och känner att jag nästan kan dikterna utantill. Vilket visar sig vara bra i och med att det är bingo vi spelar. Poesibingo är en lustigt kontroversiell företeelse. Det går till så att du har en bingobricka med ord i varje ruta, och vitsen är att i dikterna som läses upp lyssna och kryssa för varje gång du hör ett av dina ord. Det är svårt att få ett sammanhang av dikterna som publik. Och det är som poet svårt att läsa för en publik som bara tittar ner i brickorna, samt ständigt avbryter en genom att skrika ”Bingo!” Men det är underhållande, och med i leken som jag drogs blev jag förstås besviken över att inte vinna någon Skurupsbok.

Det blir trångt om cigaretten i pausen som följer. Jag passar på att köpa en bok vid bokbordet, de kostar trots allt bara tjugo kronor. Freke Räihä bakom disken rekommenderar Delta från 2008, eftersom den finns i två färger; en grå och en ljusrosa. Men den har jag redan, och köper istället det äldsta exemplaret han har att erbjuda. Splittring från 1986, där lärare Bosse poserar med orden ”That’s all, folks!” och en rödvit porträttbild med mycket skägg och en tröja med Musse Pigg på.

Läsningarna fortsätter. Sofia Karlsson funderar över om det finns något för du:et att hitta under hennes revben. Samuel Liljedorff Nilsson säger att det känns ganska coolt att stå på den här scenen, ”som att spela i Coldplay”. Hans dikter är lagom mycket klagomål. ”Det fanns en tid då tågen aldrig kom för sent” är en rad som skulle passat i vilket poetry slam som helst.

Tjejen med rött långt hår, som jag tror heter Hanna, säger att hon vill hylla Skurup genom att läsa texter från skrivarstugorna. Jag kan önska att hon hade förklarat fenomenet skrivarstuga lite närmare, för oss som inte gått Skurups skrivarlinje. Men applåderna hon överöses med ger mig ändå en fingervisning av den kärlek till folkhögskolan som finns i publiken.

Det är nu ordentligt kallt på innergården, och jag fryser än mer av att se Sanna Hartnor äntra scenen, med en gul blus utan ärmar och smala svarta byxor. Känner så väl igen den där önskan att vara snygg och ha förutbestämda kläder på sig, som överglänser all kyla och logik i världen. ”Ni ser hemskt nyktra ut”, konstaterar Sanna. Och river av låtar på sin gitarr med en säkerhet som bara är de nervösa och peppade förunnade. Hon påstår att hon inte kan prata mellansnack och att en av låtarna egentligen är för nyskriven för att vara med, men jag njuter hela framträdandet igenom, av hennes coola texter, hennes sköna attityd.

Nu har jag börjat längta till programpunkten ”Lovisa x 2”, när mina Ord På Scen-kompisar ska läsa. Programmet verkar förskjutet. Ett kaxigt band bestående av många killar och en tjej, intar scenen. De heter MomoFoko och hela världen är deras fans. De kör The Ark-klingande discopop och har ljussablar på scen. De är väldigt bra och förstås världens coolaste, pratar om en skiva som säljer bra i Tyskland. Men jag är trött, frusen, längtar framåt och vägrar ställa mig upp och dansa, trots att de får många att göra det.

När Lovisa Appelqvist går upp på scenen har de dansande människorna försvunnit. Lovisa kör på med sin fnissbittra föreställning 100 samlags ensamhet. Jag har hört stora delar av den förr, om hur hon har tappat tron på mänskligheten och blir en punkt i ett debattprogram på teve, men aldrig sett den omtalade powerpointen, som sannerligen höjer intrycket.

Efter henne kör Lovisa Eklund. Hon kör lite nyskrivet, lite gammalt. Allt kretsar kring igenkännbara teman, som relationer som går åt skogen och de trevande ungdomsåren, i sökandet efter vem man är. Men Lovisas säkra framförande ger orden luft under vingarna, får dem att landa effektfullt tillspetsade. Det blir mycket skratt även här.

Mina kompisar har kommit, jag sitter nu inte själv längre utan i ett trevligt gäng. Men klockan tickar på för snabbt mot den långa arbetsdagen imorgon. Som en annan askunge tar jag avsked, innan performancegruppen ONT har hunnit gå upp på scen, går mitt i ett tredje sjok av Skurupselever. Freke Räihä må ha kommit ut med två diktböcker nyligen, men så här sent på kvällen hittar jag inget samband i hans ord.

Lite nöjd är jag, med att det sista jag hör innan jag går råkar vara det senaste jag läste i Färgerna skäller under marken, Skurups senaste antologi som ligger på recensionshög hos mig. Det är Olle Dyranders uppräkningar av orter, som jag tyckte riktigt bra om, och det är fint när igenkänningen för orden hugger till i en och man plötsligt får en skymt av mannen bakom.

Tänderna som bits ner i tandköttet av kylan, när jag skyndar över kullerstenen, förbi Gustav Adolf, kyrkogården. Behövs skrivarlinjer? Föder det verkligen författare, skriver inte alla likadant? Efter kvällens schema kan jag dementera alla tvivel. Inget låter likadant. Fortsatt hårt arbete och flyt; så visst föder det författare.

Similar Posts:

• Ord på scen på Malmöfestivalen
• SM-final i Poetry Slam 2010
• Nya röster i Skurupsantologi
• Rapport från raketostens årtionde
• Märkvärdig bokblogg om märkvärdig Malmögata

Roxana Shirazi växer upp i Iran och anser sig själv ha varit väldigt sexuell redan i tidig ålder. Det berättas om hur hon ser fram emot att jagas av grannpojkarna, att åma sig och även upptäcka onani. Som pappa till två döttrar blir jag lite lätt mörkrädd och ser mig själv vakta över dem på hemtrappen med hagelbössan i knät.

Shirazi berättar om tydliga sexuella övergrepp, utförda av relativt närstående personer, men det hela tas lite med en klackspark i själva berättandet. Hon har en frånvarande far som sedan ersätts med en våldsam man. Hon kommer till England som tioåring och får senare stå ut med grov misshandel från just denne “styvfar”.

När jag läste förhandssnacket om boken lät den intressant, ungefär som en kvinnlig version av Mötley Crües The dirt, men jag kunde ganska snabbt konstatera att den i många avseenden är grövre än L.A.-killarnas självbiografi.

Shirazi bestämmer sig i tidig 20-års ålder att knulla sig genom allt vad rock and roll heter. Band för band, medlem för medlem förnedras hon av på allehanda sätt. Ett liv så destruktivt att det ibland nästan blir svårt att vända sida och läsa om nästa “erövring”. Och det är inga lokala garageband vi snackar om, utan här finns musiker från Guns ‘N’ Roses, Mötley Crüe, Buckcherry och Towers of London för att nämna några.

Hon framställer sig själv som en sexhungrande maskin som aldrig blir mätt och de diverse rockstjärnor som passerar revy är som ouppfostrade, infantila tonåringar som lever i något sorts parallelluniversum där “anything goes”, oavsett konsekvenser.

The last living slut är en tragisk läsning på alla möjliga sätt. Det lämnas ingen egentlig förklaring till författarens beteende, men sexuella övergrepp, misshandel och en frånvarande far låter som en perfekt kompott för framtida bekymmer. Shirazi framstår som en tjej som varit med om alldeles för mycket skit och som hela tiden söker bekräftelse genom att bli förnedrad och sönderknullad av dekadenta rockkillar som inte bryr sig ett skvatt om henne. Hon är en groupie i mängden, inte mer, även om hon själv någonstans i mörkret söker riktig kärlek.

The last living slut är intressant och ger ännu en dyster och sjuk bild av livet på vägarna, rockstjärnors leverne och allmän förnedring – dock kanske på ett många gånger naknare och råare sätt än tidigare.

Similar Posts:

• Rockstjärnekomplex och skandalösa historier
• Pistoler och rosor
• Musikveckan: The gospel according to…
• Rockstjärnelivets mörka baksida
• En sångare talar ut

Det finns ingenting som känns sökt eller konstlat i det homosexuella giraffparets längtan efter en bebis. Det är en längtan som är genuin och äkta och som bara har en lösning. Så Johan och Jösta ger sig ut på jakt efter sitt barn.

Nu när tiden är kommen att slå sig ner,
undrar de båda, det där livet - är det inte mer?
Är det bara vi och sen så är det slut?
Var är alla skojiga små barnatjut?
För visst är det så att de båda vill ha barn.
Fast de är av samma sort, likadan och likadan.

Eftersom Jösta är en han och Johan likaså,
är det liksom svårare att barnet kunna få.

De letar och letar men hittar inte minsta unge,
hittar faktiskt ingenting.
Kom, ropar Johan, vi ger oss ut på stäppen
och ser oss omkring!
Kanske finns där ett barn som behöver en familj,
som säger ja, jag blir ert barn om ni vill!

Boken är genomgående skriven på rim med ett rakt och enkelt språk som går rakt in i hjärtat på mig. Målgruppen för boken är 2-6 åringar men jag har inte långt till tårarna när bebis efter bebis redan har en pappa som älskar dem. Det är en bok helt utan mammor och för en gångs skull känns det befriande. Det här är en bok om pappor och deras barn och deras längtan efter ett barn. Och det behövs inga mammor för att ha den längtan, eller för att stilla den.

Samma gula färg och helt underbart fin,
säg behöver du en familj så kan vi bli din.
Lejonungen nickar glatt och viftar på sin svans,
klart den inte säger nej till en sådan chans.
Hurra! Hurra! ropar Jösta men kan inte förstå,
varför luften fylls av ett fruktansvärt vrål.

Ge mig mitt barn! skriker lejonhannen som är full med gråt,
Jösta skäms, vi ville bara hjälpa, så snälla förlåt.

Tillslut hittar Johan och Jösta ett övergivet, alldeles ensamt ägg som bara väntar på att någon ska ta hand om det, ja hela dess överlevnad hänger på det. De två girafferna tar med sig ägget hem, de ligger nära, berättar sagor, sjunger sånger och väntar. De väntar och väntar på att ägget ska kläckas så att de får träffa sitt nya barn, så de får lära känna honom eller henne, älska mer.

Och trots att Jösta och Johans barn inte ser ut precis som de, så finns det ändå likheter. Hon kommer att bli lång, precis som sina pappor. Det finns olikheter också, men framförallt fina fjäll, tänder, ögon och ett barn att älska precis för den hon är.

Johan och Jösta är en fantastisk bok om längtan och kärlek som jag önskar att alla barn och föräldrar får chans att läsa!

Similar Posts:

• Modern kärlekssaga
• Fula ankungen wannabe
• Månen tappar fotfästet
• Rosa prinsar jagar drakar
• Prinsessor kan själva

Progressivt eller reaktionärt. Retoriken blir lätt lite överspänd, men frågorna som ställs är inte desto mindre grundläggande och ständigt aktuella. Vad är kultur egentligen bra för? Och för vem?

1962 hade en undersökning av teaterpubliken i Malmö gjorts som visade på hur den statligt subventionerade kulturen nådde ut bara till en liten, bättre bemedlad och storstadscentrerad del av befolkningen. Det blev en av gnistorna som tände många unga kulturarbetare. Fler måste ha rätt till kulturen, och särskilt då den som subventionerades med skattemedel. Men hur skulle man nå dem? Med vad?

Demokratiambitionen återfinns på flera plan. Dels skulle alla vara med och skapa och delta och diskutera. Konsten skulle ut på platser – arbetsplatser, skolor, sjukhus, fängelser – där människor fanns, och man skulle lyssna till och gestalta också dessa människors tillvaro och problem. Dessutom sökte kulturarbetarna själva omforma sin egen arbetssituation i mer demokratisk riktning. I synnerhet de fria teatergrupperna sökte leva efter deviser om lika lön och direktdemokratiska arbetsformer. Mest kända är säkerligen den grupp skådespelare som bildade Fria Proteatern sedan de fått sparken från Dramaten när de mot institutionens instruktioner rest till Norrbotten och spelat NJA-pjäsen för strejkande arbetare.

I Kulturfolk eller folkkultur? 1968, kulturarbetarna och demokratin undersöker historikern Johan Bergman 1960- och 70-talens kulturdebatt med fokus på tre olika kulturorganisationer: Teatercentrum, som organiserade fria teatergrupper; Musikcentrum, som organiserade musiker; och Textilgruppen, en mindre sammanslutning av textilkonstnärer. Dessutom diskuterar han en politisk gruppering, Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna/ Sveriges kommunistiska parti, som väl närmast är ökända för att på olika sätt vilja lägga sig i de olika 68-rörelsernas verksamheter.

Nu var det inte fullt så enkelt, menar Bergman, och kritiserar (eller ”problematiserar”, han är ju trots allt akademiker) bland andra musikjournalisten Håkan Lahgers bild av politiken som något som pådyvlades musikrörelsen utifrån. Snarare var kulturarbetare och politiskt aktiva ofta samma personer och ibland gick dessa olika intressen att sammanfoga. Ibland kom de på kollisionskurs.

För samtidigt som alla skulle vara delaktiga i kulturen ville ju kulturarbetarna som alla andra kunna leva på sitt arbete. Samtidigt som man ville nå ut med sin konst så behövde man ju på något sätt få in pengar. Den problematiken känns igen även i nuvarande kulturdebatt, exempelvis i antologin Gratis? Om kvalitet, pengar och skapandets villkor. Vad är det för kultur vi ska ha? Vilka krafter ska bestämma? 68:orna hade en hel del svar på det, men de ställde minst lika många frågor. Och om svaren kunde bli en smula tidsbundna så kan vi nog ändå inte låta bli att leva med frågorna.

Similar Posts:

• “I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Best of Gulag
• Växa upp med hippies
• Går du på teater?
• Jag tror inte det är över