Jag hade nästan glömt bort denna absurda blankett tills alldeles nyligen då jag började läsa Valentin Groebners smått briljanta Personbevis. Det är en berättelse om passets födelse i medeltidens Europa och hur man började fastställa folks ”identitet”. I ett sista kapitel dras paralleller till vår samtid. Groebner skriver träffande att dagens system är ”likgiltiga och cyniska informationsregimer” utan något egentligt intresse för inresande medborgare. Är du terrorist? Inte? Kom in då. Som Groebner konstaterar har identifikationsakter alltid sagt mera om sina utställares fantasier än om innehavarens identitet.

Det finns många paralleller mellan dagens pass och dess födelse runt 1500 i Europa. Då handlade det om ett stort utdrivningsprojekt: man ville ha bort tiggare och landstrykare samt den växande befolkningsgruppen romer och införde därför passet som ett slags ”undantagstillstånd”. Här är du på nåder av myndigheterna, upplyste det om. Du är i våran ägo. Detta var en tid, konstaterar Groebner, då identiteten var stadd i förändring. Från att tidigare ha handlat om kroppsvätskor (Galeanos temperamentslära) och ”lynne” blev den nu något man bar utanpå; på huden och i ögonfärgen. Folk kändes igen på sina ärr och sina födelsemärken. Dessa, skriver Groebner, nedtecknades i passet och blev ett slags kroppsliga men också opersonliga kännetecken.

Här är det lätt att göra en parallell till idag. Aldrig någonsin har passet varit så unikt men samtidigt så opersonligt. Systemet är standardiserat: varje pass har ett unikt registreringsnummer och en unik biometrisk data. I myndigheternas ögon är vi med andra ord vårat medborgarskap, vårt födelsetal och vår hornhinna. Detta, säger Groebner, är en beklämmande utveckling. Den påminner nämligen om 1500-talet. Liksom man då gick från det personliga sigillet, som fungerade ungefär som en grafittitag, till det opersonliga men ”exakta” passet har man idag gått från 1900-talets ”särskilda kännetecken” till iris-scanning och DNA-analys. Det handlar om alltmera avancerade urskiljningsmekanismer med andra ord, och liksom på 1500-talet riktas de mot de oönskade. Fast den här gången heter gruppen inte romer eller landsstrykare utan illegala invandrare. Jag tror att alla kan se det framför sig: de stora båtlaster med flyktingar, trängandes på ett litet däck. Mörka ansikten som sorgset tittar in i kustbevakningens strålkastare, precis på gränsen till Europa. De saknar pass och medborgarskap; tecken inristade i kroppen som talar om att man tillhör rätt grupp.

Jag får gåshud av Personbevis. Det här är historia när den är som allra bäst; den kastar ljus direkt på vår samtid och får självklara företeelser att framstå som absurda. Storheten i boken ligger därför i perspektivet. Groebner kallar passets historia för ”en förvandlingshistoria” eftersom man genom det blir den man utger sig för att vara. Autenticitet, skriver Groebner, skapas genom reproduktion. Det är en oerhört smart och produktiv iakttagelse. Att Groebner dessutom skriver en blixtrande klar prosa, elegant översatt av Tommy Andersson, gör boken fullkomligt oumbärlig. Faktum är att den är så bra att jag redan nu skulle vilja utnämna den till en av årets viktigaste.

Similar Posts:

• Imponerande tegelsten om skogen
• Det var här som jorden blev rund
• Skryt, skryt och skryt
• Världshistoria utan värld i sig
• Historia i originalbilder

Se motivering och kommentar på www.sr.se.

Alexandra Coelho Ahndoril Mäster

Monica Fagerholms Glitterscenen

Aros Fioretos Den siste greken

Ja, varför? Thörn framstår som en outgrundligt driven vetenskapsman som övervakar verkligheten och slutligen presenterar en omsorgsfullt utvald uppsättning av mikroskopiskt små trådar som ska driva en viss tes. Metoden undanhålls konsekvent läsaren. Mest oklart är vad själva tesen skulle vara. Punktvis blottar sig uppenbara samband mellan valen av text, som för att skapa förväntan på den fördolda strukturens uppenbarande. Det kommer aldrig.

Det är frågan var en läsare tar vägen i detta. Till exempel när verket själv börjar ringa in definitioner kring läsarrollen:

En person som skapar mentala bilder
En person vars ögon följer raderna
En person som är läskunnig eller låtsas att han eller hon är läskunnig och hoppas att han eller hon ska ha tur om det utan förvarning dyker upp instuderingsfrågor
En person som riskerar att uttråkas
En person som kryper upp i en fåtölj och drömmer sig bort
En person som förhandlar med sin omgivning om hur stor plats denna ska ta i fiktionen
En person som sätter sig i brasans sken
En person som ljudar bokstäverna om detta är nödvändigt
/…/
En person som tänker ”kommatecken” när han eller hon ser ett kommatecken.

Som för allt annat här i världen gäller också för mig att alla ord som kan tillskrivas mig är synonymer till synonymer till synonymer. Detta tycks vara en möjlig poäng. På sätt och vis betecknar detta flytande, detta ständiga svårt-att-förhålla-sig-till också läsupplevelsen. Jag bläddrar tillbaka och gör punktvisa försök att hitta värden och höjdpunkter men upptäcker att minnet sållat bort det mesta som nonsens. Det verkar ligga i projektets natur att bli något begränsat i läseffekt. Som planerat mysterium är verket skickligt på ett irriterande sätt. Men så kanske det förtjänar en bedömning bortom kategorierna bra bok - dålig bok. Den kyliga, objektivt redovisande röst som framför alla dessa stycken verkar vid eftertanke innerst inne bära ett djupt bångstyrigt trots mot språkets och fiktionens lagbundenheter och konventioner. Som litterärt upptåg är det värdefullt.

Similar Posts:

• Ni har sannerligen blivit lurade
• Dummies for dummies
• Katalogprosa
• Thörn tar ton
• Lidandet: Schwab, Thörn, Omar, del 2

I Frankrike och Italien har intresset för Stig Dagerman alltid varit stort. Och nu är även amerikanska förlag intresserade. Liksom i Sverige kommer Dagermans böcker snart ut i nya upplagor i Tyskland. Till exempel ger förlaget Eichborn i april ut Bröllopsbesvär, som på tyska har titeln Schwedische Hochzeitsnacht.

Här på dagensbok.com har vi sedan länge en temasida om Stig Dagerman. Se länk ovan.

Similar Posts:

• Stig Dagerman-priset till Göran Palm
• Inte riktigt inpå nu heller
• Bränt barn brinner
• Stig Dagerman och mannen som troddes vara utan ryggrad
• På första parkett

I Bang om Bang får Barbro Alving själv, främst genom sin dagbok och avsända brev, själv berätta om sig och sin karriär. En evig slitning mellan den oerhörda rastlösheten och prestationsångesten uppdagas, så även en dragning mot ett destruktivt leverne. Den berömda kicken, att alltid vara där det händer, känna kravet att leva upp till epitetet ”stjärnreporter”, att alltid säga ja, ja, ja och hamra text; bang, bang, bang. Det är Barbro Alvings lott. Inte konstigt att inbördeskrig och baksmälla drabbar henne då och då. Något som gestaltas bra och tydligt i Bang om Bang. Efter att med lugn blick sett bomber och granater och inmundigat för mycket sherry i Madrid 1936 kommer hon till Paris:

Jag fick ett snyggt nervsammanbrott en dag, har aldrig varit så rädd i hela mitt liv. Grät som en idiot, kunde inte tänka, du vet, så där så man håller om huvet och tror man ska bli tokig. Måste ändå skriva hela tiden, det hela var inte vettigt.

Nervositeten och rädslan är en mänsklig reaktion. Ett avslöjande som väcker empati och förmänskligar. Något jag ofta saknat i andra självbiografiska verk av kända journalister, till exempel hos den legendariska Ryszard Kapuściński.

Genom Bangs brev får man dessutom en inblick i hur jounalistiskt arbete kunde te sig på 30-, 40- och 50-talet. Bilden är inte alls de öppna kontorslandskap med ”news deskar” och automatiska kaffemaskiner som finns idag. Nej, den tid då Alving verkar i tycks innehålla betydligt mycket mer inrökta kontorsrum, trycksvärta, ölflaskor, skrivmaskinsknatter och spring upp och ned för trapphus och portar. Hela den tekniska utvecklingen är något att fascineras och kanske förskräckas över. För vem vill inte ha en anställd tecknare som går runt med bläckfärgade fingrar på sin redaktion. Eller få handskrivna lappar istället för elektroniska snabbmeddelanden?

Hundra år efter att Bang föddes har hennes Bang-barn fått boken om henne utgiven. En dotter som redaktör väcker vissa frågor om urvalet och objektiviteten. Vinsten är en värme och personlighet, kanske främst då i Bangs brev till sin älskade avkomma.

Slutligen har Bang om Bang många andra förtjänster. Den rekommenderas inte bara till den medieintresserade utan till alla som vill läsa en god stilist och brevskrivare, alltid med ett stänk av ironi och bitsk humor. Är du dessutom feminist är den en självklarhet. Bang har trots allt gett namn åt en tidskrift.

Similar Posts:

• Att skilja på sport och politik
• Konsten att splittra ett folk
• Krig Krig Krig och Fotbollskrig
• Den digitala bildrevolutionen är över oss!
• Övergripande bok om förlag

Så möter jag de båda finlandsvenska poeterna en vårdag i Magnus Nilssons gestalt. Hans pjäs ”Guds djärvaste ängel” turnerar med Riksteatern och slår sig för en kväll ner i en skolaula nära mig. Ute är det snöstorm, men på scenen råder en värme och en sårbarhet och en språklig finurlighet som ingen snökyla i världen biter på.

Under två dagar 1922 möts de båda poeterna – att mötet ägt rum och fått betydelse är biografisk riktigt, även om detaljerna förstås är Nilssons fantasi – i Södergrans trädgård vid huset i finska Karelen där hon bor med sin mamma och vårdar, eller kanske mest försöker ignorera, sin lungsot. Han kommer med tåget från Helsingfors och Paris. Det är inte många år som skiljer dem; ändå står de nästan på varsin sida av livet. Han är 25 och har debuterat året innan. Hon är något mer etablerad och kommer att dö redan året därpå, bara 31 år gammal.

Vad de vill varandra vet de nog knappt själva. Poesin finns hela tiden med och Nilsson spinner flyhänt vidare på teman hos de båda poeterna, men här finns också något mycket mer allmänmänskligt i mötet, i två människors prövande, aviga, nyfikna kretsande kring varandra. Det är en musikalisk text, en skir pardans, ibland hjärtskärande defensiv, ibland exploderande lekfull och skrattlysten. ”Guds djärvaste ängel” är enkel och komplicerad, poetisk och praktisk, rolig och existentiell och den ger mersmak på såväl teater och poesi som på själva livet.

Många beståndsdelar går igen i de övriga texterna i Nilssons Motvindsmås. 3 pjäser om Diktonius – tre pjäser samt några kortare prosastycken kring samma teman och personer. ”Guds djärvaste ängel” har en slags ungdomlig längtan och hoppfullhet – dessutom ett fokus de andra kan sakna – som är svårslagen, men lekfullheten och de språkliga turerna finns även i några av prosatexterna och i den visserligen mörkare pjäsen ”Flickan och kråkslottspoeten”.

I ”Flickan och kråkslottspoeten” umgås en tioårig grannflicka med de båda åldrade, slitna poeterna Diktonius och Gunnar Björling, men här finns också, bland annat, mer skruvade scener i himlen mellan Gud, Södergran och Jesus.

GUD Herregud, vad skriver du på, Edith?
EDITH En dikt där jag undrar varför din son glömde köpa saltgurka till dig när han var på jorden.
GUD Julöl hade han med sig i alla fall. Tänk inte på det där, det var länge sen.

Spretigt är det, men upplyftande märkligt. Den försupne, undflyende Diktonius hör till de mindre originella, om än berörande, inslagen.

I slutänden är det snarast mänskligheten, livslusten som dröjer sig kvar. Inte minst Södergrans. Hon som med sin dödlighet tycks lättare få fäste i vardagen. Hon som kan beundra och ta ned på jorden i en mening, när han plågas av alla sina ambitioner. ”Ni är det största och ynkligaste jag sett.” Eller ”Ta mig som jag är eller res till Helsingfors, men ät något först.” Är det inte charmerande storslaget och vardagligt i ett? Gör revolution, älska mig till vanvett, men glöm inte att äta också.

Similar Posts:

• Snarare ett uppslagsverk
• Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild
• Sökte en kvinna och fann en själ
• Hur man blir en söt brud i karamellförpackning
• Ingen kanonidé

Nu är läkaren ny och mamman skulle vilja veta vem Dora är.

Sist jag hade min dotter, var hon ett barn. Nu är hon nästan vuxen. Jag såg hennes kropp förändras. Jag skulle vilja se hur förändrat hennes inre är. Vad som döljer sig bakom det ständigt likadana ansiktet.

Man beslutar sig. Ingen mer medicin. Och sakta börjar Dora vakna till liv. Börjar ha åsikter. En egen sexualitet.

Ganska snart blir det jobbigt. Dora har ju ingen skam i kroppen. Hon gör och säger vad hon känner för, eller vad hon råkar snappa upp. Ingår inte längre i möblemanget. Iakttar. Sticker ut. Är för mycket.

Lukas Bärfuss har skrivit en märklig liten pjäs om hur mycket en människa som Dora skaver. Om hur beroende av den censurerade ytan, de sociala reglerna, vi är. Hur avslöjande och obehagligt det blir när någon är ovillig eller oförmögen att följa reglerna. Och kanske om vad en människa är utan att som brukligt socialiseras in i skam och skuld och konvenans.

Det är en pjäs som ställer många intressanta frågor. Kanske krävs det en ensemble för att ändå riktigt förmedla vad den vill. En Dora av kött och blod för att avgöra om Dora egentligen är mer eller mindre normal än sig omgivning. Eller, ”normal” är ett ord i sammanhanget som fullkomligt förlorar vilken mening det nu egentligen haft. Men är Dora lyckligare eller olyckligare, sannare eller osannare än vi andra?

Similar Posts:

• ”inte är han sådär egentligen”
• Charmerande tonårspepp (ålder valfri)
• Skit i ironierna
• I bakgrunden finns gråten för Johan och Marianne
• Skamlös Gardell talar ut

Jag har tänkt på det ganska ofta i teatersalongerna de senaste åren, senast häromdagen på dramatiseringen av Maria Svelands roman Bitterfittan. Det är en konkret, personlig och finurligt gestaltad berättelse – och samtidigt så uppenbart en grundkurs i genusvetenskap och feminism. Briljant.

För det är väl den där insikten som vi så ofta under min livstid saknat, den där gamla 70-talsklyschan om att det personliga är politiskt. För det är ju precis vad det är.

Det politiska är i hög grad personligt i Den polske rörmokaren, en antologi med undertiteln ”Fyra pjäser om det nya Europa och solidaritetens gränser”. Det är personligt för den arbetslöse byggjobbaren som i Alexander Ahndorils ”Socialistisk tävlan” tigger och ber att få jobba för vilken skitlön som helst, men ändå blir utkonkurrerad av baltiska byggare i Vaxholm. Det är personligt för America Vera-Zavalas Hugo I och Hugo II som verkar bli lurade på sin ynkliga lön av en byggbas som aldrig dyker upp. Det är personligt för alla pjäsernas stelnade fackrepresentanter som har Internationalen som ringsignal på mobilen men inte kan få ihop någon internationell solidaritet med känslan av akut hot.

Vad som slår en är förstås hur väl dramatik lämpar sig för den här typen av diskussioner, för människors intressen hopplöst ställda mot varandra. Lena Andersson gör det på sitt karaktäristiskt träffsäkra, lite skruvade sätt i ”En svensk pitbull”, i samtalen mellan å ena sidan fackmannen Göran, den lettiska tolken Jelena som väntar på sin make som lagar taket på riksdagshuset och reklamaren Cecilia som ska hjälpa Göran att formulera hur internationell solidaritet går ihop med att göra sig av med balterna.

Det är lätt för dig att sitta här och säga ”dom där stackars balterna”. Dom kommer aldrig hit och tar ditt bekväma jobb på det här svala kontoret. […] På grund av språket. Era jävla ord! Man behöver inget språk för att täta taket på riksdagshuset. Man behöver en kropp. Och det har varenda idiot på det här klotet. Ett par händer. Ett par ben! Som dom säljer till lägstbjudande. Men vänta bara tills språket blir konkurrensutsatt. Då får vi se hur fin moral ni har.

Maciej Zaremba fångar också motsättningarna skickligt i sin monolog ”Dialog med ett spöke”. Här är det en ensam skribent som skrivit något om polska rörmokare och som nu sitter och försöker hantera olika läsarreaktioner. I ett otroligt enkelt och avskalat upplägg lyckas han inkorporera ett myller av röster, läsarreaktionerna såväl som skribentens egna när han är sarkastisk, retorisk, förlöjligande, förstående, beskyllande och skyldig.

Framför allt kämpar han med svaret till rörmokaren Ingemar som skriver att det var rätt att försöka slänga ut letterna från Vaxholm – lite tråkigt är det att samtliga pjäser tycks kretsa just kring lettiska byggjobbare kontra svenska fackgubbar – eftersom ”det är arbetsgivarna som tjänar på låga löner” och ”Lika lön för lika arbete är grundstenen i ett rättvist samhälle.” I svaret kommer Zaremba åt själva den begränsning som finns i pjässamlingens undertitel om ”det nya Europa”:

Gå runt i din våning, vänd på stereon, lyft på mattan, glutta i … skorna och kolla varifrån de kommer. Skulle du få råd med dem om de som gjorde dessa saker hade samma lön som du? Eller tycker du kanske att det inte hör hit?

[…]

Det går inte ihop, Ingemar. Vi protesterar inte mot svältlöner utomlands. Dem njuter vi av, som konsumenter. Men när de kommer för nära – då blir vi upprörda, som producenter. Om de här (lyfter fram ena handsken) gjordes i Borås av en jobbare som fick tre spänn i timmen, det hade blivit blockad och bojkott och teveprogram… Solidaritet – Wow! Men när de görs i Lettland eller Kina av samma människor – puh… vem bryr sig…

Nog har solidariteten gränser, alltid. Den här skrämmande enhetliga bilden av facket som en oändligt defensiv, lönnfet, medelålders man som heter Göran känns igen från fackböcker som Stina Blomgrens Svart notis. Det är en farlig väg att gå, den som Jelena får problem med när hon ska tolka för Lena Anderssons Göran-variant:

Jag tänker på en mening jag inte lyckades översätta korrekt igår. Det var nån av dina kolleger. Jag förstod inte vad han sa. Eller jag förstod allt han sa men det hängde inte ihop. Det handlade om facklig solidaritet. Fast innebörden blev liksom tvärtom.

Similar Posts:

• Internationell solidaritet, arbetarklassens…
• Vår tysta förutsättning
• Otäck historieförfalskning
• Facket - till för vem?
• Global klasskamp

Tessan jobbar på vägkrogen. Benne hänger framför teven för att kolla någon match. David och Alex kommer dit och super med Tessan. De är någonstans i övre tonåren.

Alex är ledaren, David idioten som följer. Benne låtsas som ingenting.

Alex har sex med Tessan där i baren. Och bestämmer att David också ska få. Att han ska använda en piska. Benne blir lite förbannad, för det är hennes piska.

Det är ”Akt I (eller II)”. ”Akt II (eller I)” utspelar sig ett år senare, när Benne och Tessan möts igen på vägkrogen. Benne har inte vågat gå dit tidigare. Tessan har varit sjukskriven, hennes chef ”ville inte ha några såna där rykten bland personalen”. Alla vet ju.

Det är en jävligt obehaglig pjäs. Särskilt i första akten, när hemska saker bara händer. Som hos Sarah Kane, som för övrigt getts ut i samma pjässerie. Man kommer inte karaktärerna särskilt nära, i synnerhet killarna förblir obegripliga. De har ju inte kul när de gör det. Och inte fan våldtar man någon bara för att det aldrig händer något på byn?

Ändå fångar Mirja Unge något i den där skriande språklösheten och tristessen, inte minst i hur tjejerna försöker känna av varandra i andra delen. Benne som så uppenbart har dåligt samvete, men samtidigt försvarar sig. ”Dom fortsatte ju bara, dom hade bara fortsatt eller hur varför sa du inte till dom ordentligt”, ”Man kunde ju tycka att du skulle ta reda på vad du ville liksom. Om du ville eller inte menar jag.” Tessan som söker någon sorts kvinnlig solidaritet samtidigt som hon inte riktigt vill erkänna vad som hände.

Han hade ju druckit Alex han kan bli sådär då och sen när David är med också, inte är han sådär egentligen han är ju helt annan när vi är själva, du kan ju inte fatta det för du har ju aldrig sett han när vi är själva men du skulle se han så skulle du fatta.

Orden som aldrig, aldrig räcker till. Det är nästan det jobbigaste med läsningen, stapplandet, frustrationen, och Mirja Unges brist på interpunktion som gör texten ännu kargare och mer svårgenomtränglig. Vad händer med människor när det inte finns ord?

Similar Posts:

• Placera skulden där den hör hemma!
• Läsningen och platsen
• Speciellt språk är signumet
• Vem är det egentligen som är konstig?
• Full fart genom evigheten