Boken innehåller nämligen svaret på frågan Varför har Brad Pitt skaffat det där fruktansvärda skägget? Svaret är elementärt: För att han ska spela Colonel Percy Fawcett i filmatiseringen av The Lost City of Z. Och Fawcett var skäggig, bilderna på honom visar tydligt ett raggigt och ovårdat skägg.

Så. Nu kan vi alla andas ut, och för en stund känna oss nöjda med att världen åter är i balans.

Nu, när vi har rett ut detta, kan vi ägna oss åt sekundära saker, såsom vägen till Eldorado. Det var den Fawcett ville hitta, det var hans besatthet, en besatthet som han lyckades överföra på hela familjen. När han försvann i Amazonas 1925 hade han lyckats övertala familjen att sonen Jack borde följa med honom på expeditionen. Jack i sin tur övertalade sin bästa vän att följa med. Ingen av dem har synts till sedan dess.

David Grann blir besatt av Fawcetts besatthet och parallellt med att vi får följa hans förberedelser inför en nutida djungelexpedition får vi glimtar ur det inte alltför glamorösa livet som upptäcktsresande. Fawcett ruinerar sig och sin familj, han skaffar sig ovänner, utsätter sina anställda och följeslagare för livsfara (och även död), bryr sig inte om sina barn om de inte kan vara till nytta för honom och låter hustrun klara sig bäst hon vill utan pengar eller annan försörjning. Han framstår, kort sagt, som ett riktigt svin.

Den delen av upptäcksresandes liv belyses inte särskilt ofta, antagligen för att det framställer dåtidens hjältar i en allt annat än hjältelik dager. Grann gör inga försök att urskulda Fawcett, utan konstaterar mest att det var the style of the time. Otaliga expeditioner sändes efter Fawcett och det man kan säga om dem är väl att de som lyckades var de som kom tillbaka med livet i behåll. Så sent som 1996 kidnappades medlemmar ur en expedition av en av de stammar som bor i området och som länge ansetts vara skyldiga till många försvinnanden i djungeln.

Synen på Amazonas urinvånare må ha förändrats under de mer än 80 år som gått sedan den ursprungliga expeditionen, men någon betydande förändring är det egentligen inte fråga om. Som Grann visar så betraktas urinvånarna fortfarande som vildsinta kannibaler - och detta kan ha medfört att de inte alltid varit så samarbetsvilliga när det gäller att lösa mysteriet med den märklige vite mannen som dök upp i byarna för så länge sedan.

Det Grann även visar är att fascinationen över de vita fläckarna på kartan är lika stor då som nu även om fläckarna till synes är något mindre.

Similar Posts:

• TheFastestManAlive
• Den röda tråden Köping
• Överdriven stilistik undergräver förtroendet
• Back In The GDR
• Den enes död, den andres bröd

Visserligen ser jag fortfarande värdet i en bok som Litteraturens historia i världen, och visserligen tycker jag fortfarande att boken är givande och intressant, men då den i utformningen till stor del liknar ett uppslagsverk och en översikt snarare än en djuplodad dykning i litteraturkanon, så är den långt ifrån heltäckande och ibland väl generaliserade. Glorian har med andra ord halkat en aning på sned.

Nu är det som sagt inte våren 2007 längre, utan våren 2010, och när jag får femte upplagan av Litteraturens historia i världens systerbok, Litteraturens historia i Sverige, i handen är jag betydligt mer kritisk i min läsning. Det är inte så att jag inte tror att det finns fog för det som sägs i boken, men eftersom jag i dag har en annan medvetenhet då jag läser, har jag hela tiden i åtanke att verkligheten kanske inte alltid är så enkel som den verkar i läroböcker.

Den största invändningen jag har mot Litteraturens historia i Sverige är just tendensen till att förenkla det som tas upp, att den ger så liten plats åt alternativa analyser och tolkningar, samt att det inte presenteras någon utförlig redogörelse över den referenslitteratur som används i boken (något som finns i åtminstone andra upplagan, som jag har hemma).

Det som står i Litteraturens historia i Sverige gör anspråk på sanningen, något som i och för sig inte är ovanligt då det gäller läroböcker, men det skulle ändå vara skönt med en lite mer ödmjuk hållning. Verkligheten är ju, som bekant, sällan svart eller vit. Det är den dock i Litteraturens historia i Sverige och jag kan tycka att man blir lite väl tvärsäker och karaktärsutmålande när man till exempel påstår att falsk blygsamhet inte låg för Victoria Benedictsson och att Edith Södergran led av en ”bitter erotisk besvikelse” ovanpå sin tuberkulos. Vem vet, det kanske står om Södergrans sexuella frustration och Benedictssons karaktär i diverse brev, dagböcker och andra tänkbara källor, men då jag som läsare inte får någon referens till detta är det svårt att ta det som skrivs på allvar. Och frågan är ju dessutom hur stor glädje jag som läsare har av denna information, sann eller inte.

Samma sak är det med de romaner som behandlas. Boken slår ofta fast vad en roman handlar om och hur man skall tolka den, utan att redogöra för alternativa möjligheter och eventuella analyser av verket som strider mot den, i boken, fastslagna.

Den största glädjen med Litteraturens historia i Sverige är att den, samtidigt som den ger en överblick över litteraturhistorien, även väver in en bit historia samt idéhistoria i redogörelsen. Detta är både intressant och har en poäng, då det underlättar för läsaren att sätta in verket i den samhällskontext och litterära miljö, samt den filosofiska strömning som var tongivande under den tid som verket tillkom. Visserligen finns det en fara att göra på detta sätt, då risken finns att man pressar in vissa verk i ramar som inte passar dem, istället för att se böckerna som fristående objekt där romanen talar för sig själv. Men om man tar detta i beaktande då man läser kan jag knappast se att denna kringliggande information och inramning skulle utgöra ett problem.

Att den femte upplagan av Litteraturens historia i Sverige utökat texterna om litteraturen efter 1965 och att den har med böcker som utkom så sent som 2009 höjer läsvärdet ytterligare, och jag kan inte låta bli att fundera: Kommer urvalet kännas relevant om några år? Kommer vi minnas Johannes Anyurus Städerna inuti Hall och Kajsa Ingemarssons Bara vanligt vatten, för att ta två exempel från 2009.

Som nybörjarbok på området litteraturvetenskap och som allmänt uppslagsverk anser jag fortfarande att både Litteraturens historia i världen och Litteraturens historia i Sverige är viktiga och fyller en funktion. De båda verken förklarar förhållanden på ett enkelt sätt och så länge man förhåller sig kritisk och ifrågasättande i sin läsning fungerar Litteraturens historia i Sverige utmärkt som en introduktion på området, samt som ett uppslagsverk för en litterärt intresserad allmänhet.

Similar Posts:

• Ingen kanonidé
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• Din livsfru
• Musikvecka: Ingenstans?
• Strindberg åt folket?

Similar Posts:

• Inte ett ord för mycket
• Svenska klassiker till din dator
• Sex av tio vill ha svensk kanon
• Ny litteraturbank på Internet
• Lugn och Svenbro Akademiens nya giv

Det är min tolkning av hans bilder. Hans skildring av Landskrona har en saknad i sig, kanske längtan efter någon, eller kanske längtan efter en annan tid som nu är passerad och aldrig kommer tillbaks. För det är ju det märkliga med kameran, vi trycker på knappen och avbildar en tid som vi aldrig kan få tillbaks. Det är naturligtvis vanskligt att tolka in alltför mycket i en serie svartvita fotografier, men Thomas H Johnssons bilder inbjuder till att fantasin får luft under vingarna. Jag upplever naturligtvis bilderna utifrån mina minnen och erfarenheter. Bilderna är inte på något sätt inställsamma eller vackra, men de känns sanna och visst är det Landskrona, den lilla staden vid sundet som skildras. Det kan man vara säker på trots att det enda kännemärket som skymtar fram är vattentornet som en liten prick i bakgrunden på en av bilderna. Småstadskänslan, det är den vi upplever.

Jonas Bergh är en skrönornas man. Han berättar minnen från Borstahusen och Landskrona och Madrid eller Salzburg. Men allt han berättar om landar i Landskrona, barndomsstaden som han aldrig kan slita banden med trots otaliga försök.

Man kan låsa ytterdörren och ändå inte vara klar.
Man kan ha glömt en BoIS-halsduk.
Man kan ha glömt hur kall vinden är i maj högst upp i vattentornet.
Man kan ha glömt allt du kan se.
Och allt du kan göra.
Man kan ha en ryggsäck med ett kraftigt rep och man tar på sig kraftiga handskar och halar sej ner, landar säkert vid vattenranden, tar sin fru i handen, ser döttrarna vara änglar i sanden.
Man kan komma söderifrån, se vindkraftverken mot en klarblå himmel, se korna beta vid ådeltat.
Man kan känna glädjen: att vara hemma.

Med samma fermitet som han hyllar den lilla staden kan han också spy galla över Sverigedemokraterna som har ett starkt näste i Landskrona.
Jag tror att man skulle kunna ha den här boken som en slags guide till Landskrona. Man skulle inte hitta, och man skulle inte få mycket fakta men man skulle lära känna stadens själ.

Similar Posts:

• Om att aldrig sluta drömma
• Farväl till alkoholromantiken
• Fotografisk familjekrönika
• Med minnet som lins
• Politiskt laddad skildring av arbetslösa

Det är tidigt 90-tal i det nyligen självständiga Estland, där den gamla gumman Aliide har bott ensam i sin lilla stuga i åratal. Som gammal sovjetmedlöpare är hon både avskydd och fruktad av sina grannar – en häxa som trots att sovjetflaggan halats kanske fortfarande har någon sorts magiska krafter kvar. Barnen skriver skällsord på hennes dörr och kastar sten i väggarna, men mer än så törs ingen göra för att driva bort henne. Det är den stora historien, den kollektiva; 45 års ockupation och politiskt förtryck sätter ofrånkomligen sina spår bland befolkningen i ett land som officiellt upphör att existera och sedan plötsligt ska skapas igen.

Så en dag hittar Aliide plötsligt en ung kvinna ute på sin gård. Zara kommer från Vladivostok och talar en exilfödd, lätt gammalmodig estniska med brytning. Vad hon gör i den här delen av världen syns rätt tydligt på hennes kläder, makeup och strykräddhet; hon är på flykt från män i en stor svart bil. Det är den stora historien, den kollektiva; oräkneliga balter skickades på 40- och 50-talen österut av Stalin, oräkneliga östeuropeiska och asiatiska unga kvinnor skickas nuförtiden västerut för att arbeta i den välmående europeiska sexhandeln.

Allt upprepade sig. Trots att rubeln var utbytt mot kronan, att stridsflygplanens turer över hennes huvud hade minskat och officersfruarna sänkt sina röster, trots att självständighetssången tonade ur högtalarna i Långe Hermann varje dag, kom det alltid en ny kromläderstövel, det kom alltid en ny stövel, likadan eller olik, den trampade på samma sätt över strupen.

Men det där vet vi väl redan? Diktatur dåligt, trafficking dåligt. Aliide får väl stå sitt kast, Zara behöver väl bara smita från sin hallick. Men så är det ju det där att historien inte bara är den stora, demokratirörelserna och slaveriet, utan också alla små enskilda historier och hur de reagerar på den stora. Hur hamnade just de här två kvinnorna just på den här gården av alla ställen, vad har de tagit med sig dit och vad finns begravt där? Är det bara slump alltihop, eller finns det mönster – kanske rentav avsikt - i det? Oksanen drar igång sin berättarmaskin, och medan Aliide och Zara sitter där och väntar på att den stora svarta bilen ofrånkomligen ska hitta dem får vi bit för bit veta hur de hamnade där, går från en naiv flicka på 30-talet, via kriget med skiftande överherrar, sovjettiden med paranoia och hemligheter, fram till 90-talet och reder ut exakt vad som hände och vilka de egentligen är. Eller vill vara, vilket kanske är samma sak. Det sägs att historien skrivs av de segrande, men förlorarna skriver ju sin historia också, varför de tycker att de hade rätt och vad som absolut inte hände, vad den andra sidan än må hävda. Och i både Aliides och Zaras liv är det ju så mycket som officiellt inte har hänt – inte får ha hänt, inte kan tänkas ha gjorts.

Utrensning är på sätt och vis inte helt olik Ian McEwans Försoning; ett mästerligt, spännande karaktärsdrama som utgår från vår förmåga – vårt behov – att ibland ljuga för oss själva, berätta om historien inte bara för att rättfärdiga oss själva utan också för att göra hjältar av dem som kanske egentligen var offer. För att kunna leva med oss själva. Men till skillnad från McEwan vågar Oksanen, samtidigt heligt förbannad och medkännande, dra det ett varv till och utforska baksidan: vad människor som odlar offermyten tar sig rätt att göra, hur det som är tänkt att befria ofta kan leda till en annan sorts fångenskap. I grund och botten ligger fakta, oemotsägliga, tydligt beskrivna i hemligstämplade KGB-rapporter och vittnesmål, och i alltför vanliga historier där vi alla vet vad som händer. Under det, och över det, ligger hur vi själva ser och överlever historien.

Titeln syftar förstås på deportering, på fördrivning. På exorcism av gamla demoner, på häxprocesser. På katharsis och bländverk. På rengöring. På avrättning. Allt ska slutligen sys ihop i den där lilla stugan i ett estniskt skogsbryn där marken fortfarande är förgiftad sedan Tjernobyl (sedan 1946, sedan 1942, sedan Adam och Eva) och Aliide i åratal fyllt källaren med konserver där allting bevaras nere i mörkret. När det släpps ut, när den stora historien och den lilla krockar, kommer något att explodera. Och sedan måste man, trots allt, på något vis gå vidare, trots att det aldrig blir så rent som vi vill tro.

Similar Posts:

• Och det som började så bra
• Ett hypnostillstånd
• Inre och yttre operationer
• Den finske mannens hämnd
• Röda Rosa

När Åsa Nilsonnes hund Nestor dör blir hennes liv tomt, hon har alltid haft hund, och nu när barnen är vuxna känns livet utan hund extra tyst och tråkigt. Därför bestämmer hon sig för att skaffa en ny hund. Efter mycket funderande hamnar till slut Zelda i hennes hem.

Zelda är en kinesisk nakenhund med päls, en liten valp som bara väger ett par kilo. Hon är gulligheten personifierad, men också ängsligheten och rädslan: allt är så mycket större än hon själv. Genom Zeldas och hennes ägares ögon får jag som läsare en inblick i hur det är att vara en liten, söt hund.

Det här är en självbiografisk bok om författarens första nio månader med sin nya hund, illustrerad med fina och talande bilder av Ulla Montan. Den är personlig, men inte utlämnande. Dess kopplingar till andra kulturella och historiska fenomen gör den också intressant för andra än bara de närmsta vännerna. Jag lär mig hur människan och hunden från början hittade varandra, jag lär mig att se likheter mellan människor och hundar och hur de ska behandlas. Och jag lär mig hur tålamodsprövande det kan vara att plötsligt ha en ny individ att anpassa till sitt liv och att anpassa sig efter.

Nilsonnes sätt att göra allt till vetenskap tycker jag är intressant, men ibland på gränsen till frustrerande. Alla känslor, tankar och beteenden har en naturlig förklaring, menar hon, även om vi som människor inte ser den på en gång. Jo, det kan nog stämma, men det förtar något av känslan att veta att det där som vi tror är tillgivenhet hos djuret egentligen har att göra med hur dess syn- eller luktsinne fungerar.

Boken väcker en hel del intressanta frågor, även för mig som egentligen är mer katt- än hundmänniska. Får man vara så feminin som Zelda? Vad spelar könet för roll när det handlar om hur man behandlar sin hund? Hur ser världen ut när man är liten, vad är läskigt och vad är intressant? Hur vet man om man valt rätt? Kan man lära sig att älska en individ, eller måste kärleken finnas från början? Och hur är det med relationen mellan sorgen efter en bortgången vän och kärleken till en ny?

Zelda gör mig glad i magen, man kan inte låta bli att älska en sådan söt liten hund. Men hon får mig också att tänka efter. Jag gillar bokens blandning mellan vardagshändelser, vetenskap och historia. Det är en lagom bra bok att koppla av med när man känner sig lite ensam och frustrerad över livet.

Similar Posts:

• Stor fotografi i liten förpackning
• Okomplicerat och lättsmält
• Livsglädje och ilska i ett stelnat Japan.
• Se dig själv i andra
• Svenskt svårmod och förvåning

”Primtalen är tal som bara är delbara med 1 och med sig själva. De står på sina platser i en oändlig följd av naturliga tal, inklämda som de är mellan två andra, men ändå ett steg bort i jämförelse med dem.”

Det är matematiken som är utgångspunkten i Paolo Giordanos prisbelönta roman Primtalens Ensamhet. Eller rättare sagt, utgångspunkten är hur verkligheten med slumpens hjälp tenderar att skapa historier och mönster som går att återfinna i räknandet. Tal som är ganska lika, men som aldrig rör vid varandra. Människor som, om det fanns ett öde, borde ha varit nära varandra, men aldrig är det. Saker som kunde ha blivit, men som aldrig blev.

Eftersom jag, så länge jag kan minnas, alltid har tyckt om tanken på att det förutbestämda, det som en del kallar ödet, somliga för livets lott, och andra rätt och slätt för Gud, är det med en viss nyfikenhet jag börjar läsa berättelsen om Mattia och Alice. De är två primtal – två udda, eller åtminstone avvikande, personligheter som förs samman under skolåren av något som utåt sett kan tyckas verka som en slump. Mattia är den där skumma, men ändå lite söta killen i parallellklassen och Alice är den som med tonåringens obevekliga, men samtidigt känsliga blick, får upp ögonen för honom. Detta sker till stor del med hjälp av hennes vän, skoldrottningen Viola Bai, som tvingar Alice att erkänna sitt intresse och ordnar så att Alice och Mattia hamnar på tu man hand och måste kyssa varandra.

Det är den händelsen som utlöser vänskapen som senare ska gå vidare till en av de där kärlekarna som aldrig riktigt blir av. Alice och Mattia har både ett förflutet som tynger, båda har smärtor som till och från stänger dem ute från omvärlden och varandra. I Alices fall handlar det om en pressande men ändå givmild fader, en moder som så småningom insjuknar och dör, samt ett sedan tidigt påtagligt ätstörningsbeteende. För Mattia däremot ligger grunden till hans oro i en scen som utspelar sig i bokens början, där han överger sin förståndshandikappade tvillingsyster i en park. Mattia blir en kille med ärr på armarna, inåtvänd och onåbar för föräldrarna, med matematikböckerna som enda möjliga tillflyktspunkt.

Självfallet är både anorexia och självskadande viktiga ämnen. De är båda beteenden som ska tas på största allvar och bör skildras noggrant för att inte plattas till och bli klichéer, alternativt förringas ut i ett flyktigt skrapande på ytan. Å andra sidan är inte detta bokens fokus, och Paolo Giordanos avsikt är förmodligen snarare att använda dessa beteenden för att förstärka sina avvikande karaktärer, sina ”primtal”, än att fördjupa sig i problemen som sådana. Men, detta blir också bokens största dilemma. Någonstans i sin vilja att visa det där stora och laddade tappar Paolo Giordano bort sig. Alice och Mattia får visserligen båda en del starka scener, men det är som att dessa ändå inte räcker för att göra knyta ihop historien i sin helhet. Alice och Mattia förblir karaktärer vars känslor och personligheter man kan ana sig till, men aldrig riktigt känna. Att Paolo Giordano dessutom väljer att göra ett stort tidsmässigt hopp som efter ovan nämnda händelse med kyssen förflyttar karaktärerna till ”flera år senare” är också en av bokens brister.

Primtalens ensamhet blir aldrig en roman som får människor att tro på ödet. I stället lämnar den mig ganska ljummen och tvivlande, både när det gäller förutbestämda livshistorier och primtalen, vars kärlekhistoria kunde ha blivit något stort men som aldrig riktigt sammansluts.

Similar Posts:

• Skapandets stad och livets villkor
• Fortsättning följer?
• Klasskamp/klasskramp
• Platt Hornby
• Vissen blomsterbagatell

Det frågar sig litteraturvetaren och gymnasieläraren Annette Årheim i sin avhandling När realismen blir orealistisk. Litteraturens ”sanna historier” och unga läsarens tolkningsstrategier. Hon har intervjuat och följt gymnasieelever som säger sig föredra just texter som ska skildra verkligheten. Till deras favoriter, och till de texter som diskuteras mest ingående, hör Liza Marklunds Gömda, Dave Pelzers Pojken som kallades Det, Lena Katarina Swanbergs Hedersmordet på Pela. Lillasystern berättar och Johanna Nilssons Hon går genom tavlan, ut ur bilden.

Åtminstone den sistnämnda är ju faktiskt en roman – och det är ganska symptomatiskt. Det finns en bunt sådana romaner som närmast hör till den inofficiella skolkanon, romaner som elever ofta tycker väldigt mycket om och där de också sätter likhetstecken mellan romankaraktär och författare. Jan Guillous Ondskan och Jonas Gardells Ett ufo gör entré är andra exempel.

Och det är inte bara eleverna som sätter de där likhetstecknen. Också lärarna i Årheims undersökning verkar tämligen oförmögna att föra diskussioner kring sanning och litteratur, kring vad som eventuellt har självbiografiska bottnar och vad olika vinklingar på berättelser vill säga. Istället för att förhålla sig kritiska till förlagens marknadsföring förstärker lärarna ofta böckernas sanningsanspråk. Så blir Juha lika med Jonas, Erik lika med Jan och Hanna lika med Johanna.

Man kan bara hoppas att den senare tidens heta debatter, bland annat kring Marklunds Gömda, har skapat större medvetenhet kring problemen. Årheim pekar bland annat på hur skolans läroplaner har en fullkomligt romantisk tro på litteraturen som bärare av goda värden. Bara eleverna läser böcker så kommer de att bli demokratiska, toleranta och harmoniska medborgare, tycks läroplansförfattarna ta för givet. Och läsning av, och inte minst diskussion kring, litteratur kan spela stor roll i sådana saker – med rätt verktyg, menar Årheim, med en smula kritiskt förnuft, men inte med blott och bart populism.

Då kan litteraturen lika gärna användas för att till exempel bekräfta rasistiska stereotyper. Så tycker sig till exempel en gymnasiekille i Årheims undersökning som upplever ”en stor och av skolan nedtystad problematik kring mångkulturens villkor” få ytterligare belägg för hur muslimska män egentligen är i Marklunds Gömda.

Förutom konkreta möten med elever, roliga direkta citat som gör framställningen levande och som jag gärna hade sett ännu mer av, går Årheim igenom just de där lite lömska marknadsföringsknepen kring några av de ovan nämnda titlarna. Inte minst Gömdas ompaketeringar genom åren är talande.

Men precis som de senaste årens litteraturdebatt tar Årheim upp också mer grundläggande frågor kring fiktion och verklighet. Hon konstaterar till exempel att just eländesskildringen blivit någon form av garant för det sanna i de ”sanna historierna”. Ju hemskare en bok är, desto mer trovärdig upplevs den ofta vara. Och det är kanske inte helt konstigt, med tanke på att de flesta sanningar vi ser i nyhetsjournalistik och liknande just är eländesskildringar?

En intressant jämförelse mellan de ”sanna historiernas” realism och realismen under 1800-talet får man sig också till livs i denna något splittrade avhandling. Eleverna läser inte bara sina fritt valda nutidsromaner, de måste också läsa lärarens val, Zolas Thérèse Raquin. Här kommer dock elevernas läsning ganska mycket i skymundan för Årheims egen analys av romanen (och realismen och tidens bildkonst). Och det är sannerligen inget fel på hennes analys, men jag hade hellre hört mer om elevernas tolkningar.

För i slutänden undrar jag vad de över huvud taget menar med realism och trovärdighet, om inte även det mest fantastiska kan vara trovärdigt? Fundera till exempel på den här Kafka-referensen en tjej gör i en diskussion kring vad självbiografier egentligen är:

Jag tänkte på den här som vi läste om han som blev förvandlad till en insekt, att det kunde vara en typ av självbiografi, fast han skrev om en insekt.

Litteratur kan vara så många, många olika saker. Hur pressar man in essensen av det på några lektionstimmar?

Similar Posts:

• Frihetens pedagogik
• Ut med litteraturhistorien?
• Hur du ska läsa och varför. Verkligen.
• Lögn, förbannad lögn och bra berättelser
• Sex av tio vill ha svensk kanon

Vad handlar då denna bok om? Jo, om en liten skivaffär på Söder i Stockholm, som inte bara gjort sig ett namn bland det kreddigaste folket i huvudstaden, utan även i resten av Sverige och världen, för den delen. Huvudpersonen i berättelsen är ägaren, Stefan Jacobson. En man som brinner för bra musik. En man som alltid trott på sin skivbutik, även när det sett riktigt dystert ut, och numera även kan stoltsera med Pet Sounds Bar.

Boken i sig, rent utseendemässigt, är en våt dröm. Intressanta och roliga bilder, urklipp, skivomslag och hela layouten är mästerlig. Ett rent hantverk.

Persson berättar med värme om hur allt tog sin början. Hur Stefan Jacobson började arbeta i skivbutik och senare startade upp sin egen, vilken kom att bli en samlingsplats för skivnördar i alla former och färger. Det är anekdot efter anekdot om skivsigneringar med en berusad Ulf Lundell, konserter, konkurser och skivbeställningar om vartannat.

Det är givande och många gånger roande läsning, men här finns en liten plump. Tankesättet i butiken Pet Sounds är något über alles. Innehavarna ser sig som extremt kunniga, vilket de också många gånger är, men just synen på en del människor lämnar en del att önska. Att rycka en skiva ur handen på en ung kille, för att han inte anses riktigt mogen för musiken, blir bara löjligt. Stefan Jacobson framställs som småbutter och man måste på något sätt “få” hans godkännande. Saken är den att jag varit inne i butiken otaliga gånger genom åren, men väldigt sällan kommit därifrån med en skiva, och jag måste erkänna att jag sällan känt mig direkt välkommen. Man får ganska lätt en känsla av utanförskap när man inte hänger med i röran av de senaste engelska banden. I boken framställs detta tillvägagångssätt som något kul och exklusivt, vilket jag har svårt att förstå.

Pet Sounds är en väldigt bra skivbutik, men det finns så många andra skivbutiker i huvudstaden där jag hellre botaniserar bland skivor – där elitismen inte figurerar och där man kan stanna kvar bara för att tjata lite extra om en skiva eller ett band.

Summa summarum en välskriven bok för oss skivnördar, för jag har lite svårt att se att någon annan skulle finna boken lika intressant.

Similar Posts:

• Närmare förti än trettiosju
• Lär känna Stockholm och Strindberg
• Upptäck Stockholm
• Stockholm, singlar, böcker
• Skivtips i en masse

För oss som inte läst ABFs kurser i svensk arbetarhistoria och därför inte är mer bekanta med August Palm än att han är grundaren till socialdemokratiska arbetarpartiet kan några sammanfattande rader behövas. Palm föds i en arbetarfamilj som splittras upp när fadern avlider. Mamman och det yngsta barnet får flytta till fattighuset medan de övriga barnen auktioneras bort till stadens borgerskap. Palm hamnar hos en sadistisk skräddare där han tvingas arbeta varje dag och belöningen enbart består av kost och logi.

Sin frihet återfår han först vid konfirmationen, då han flyttar till Tyskland och arbetar som skräddare samt träffar sin fru, den småländska Johanna. I Tyskland får han även upp ögonen för socialismen och dess vision om ett rättvisare samhälle. Som agitator blir han dock utvisad och flyttar till Danmark, men när samma sak upprepas där hamnar han så åter i sitt fädernesland och blir en av de verkliga pionjärerna för den socialistiska saken. Socialismen fanns knappt i Sverige innan Palm kom dragande med den och det var knappast någonting som heller uppskattades av den rådande ordningen.

Men hur bittert det än är för Palm, med utvisningar, misshandel och hot, så är situationen hela tiden ett steg värre för hustrun Johanna. För medan Palm drivs av sin vision om ett rättvisare samhälle, så är hennes fokus mer jordnära: att med små inkomster få det att gå runt för familjen. För fattighuset och barnauktionerna ligger hela tiden runt hörnet. Det är där de hamnar om Palms arbetsförmåga försvinner, vilket den inte bara gör om han avlider utan även om han skadas eller fängslas. Något som inte minst belyses när Palm, mot löfte om försörjning för familjen från arbetarkommitéerna i Malmö och Danmark, beger sig till Stockholm för att agitera. Så fort Palm rest är hans familj inte längre av intresse för hans kamrater och några pengar betalas aldrig ut. Ett tillvägagångssätt som känns igen från de egoistiska gangstertyperna i Martin Scorseses Maffiabröder när familjeförsörjaren fängslas, men som känns än mer ovärdigt här bland dessa trots allt modiga socialistiska pionjärer.

Med Coelho-Ahndorils val av August Palm som huvudperson är det givetvis lätt att hela romanen blir politiserad. Men mot bakgrund av att det samhälle som beskrivs de facto var djupt orättvist och att Palms idéer, med undantag för ägandet av produktionsmedlen, är något som faktiskt alla, oavsett politisk åskådning, idag kan skriva under på, undviks detta. Vad Mäster däremot är, är en mycket välskriven roman om två levnadsöden. För hustrun Johanna tar upp nästan lika mycket plats som August själv, vilket inte bara ger den berättade historien två röster utan även ger en vardaglig realism som motvikt till Palms under rådande tiden verklighetsfrämmande idealism. Att allt detta får plats på endast 216 sidor innebär att texten saknar onödiga passager eller formuleringar utan består av direkta och väl avvägda meningar. Dialogen är korthuggen vilket förstärker intrycket av nöd och armod och på det hela taget är språket väl anpassat till tiden den utspelas i.

Palm förkroppsligar verkligen den svenska socialdemokratin, eller, om man så vill, den svenska modellen. För då samhällsförändringen måste ske av nödvändighet för de egna och övriga arbetarklassens barn och inte på grund av studier av revolutionära teorier, får metoden bli den som bäst står till buds, och Palm ser insiktsfullt metoden som den allmänna rösträtten. Under Palms livstid, han dör 1922, sker också väldigt mycket av vad han önskar sig. Arbetarna organiseras i såväl fackföreningar som i parti och allmän rösträtt införs. Allt detta sker också utan blodspillan vilket förvisso inte ger Palm den romantiska aura som omger många av hans ideologiska kollegor, men när man ser till resultatet kan han hålla huvudet högt. Ja inte bara högre än Lenin och ordförande Mao utan även högre än Persbrant, Renault miljöbilsägare eller för den delen oss som dricker rättvisemärkt kaffe.

Similar Posts:

• Why, oh but why?
• En av alla deckare
• Nästan som mästaren
• Mystik som litterär konstruktion
• Fattig arbetarbarndom med obetalbar galghumor